Hunden Barry - en livskamrat

Boken om "Barry Den Store", som blev hjältehund i början av 1800-talet i S:t Bernhards passet mellan Schweiz och Italien drabbade mig som en fysikisk åkomma när jag fyllde 9 år.

Efteråt var inget annat möjligt; jag skulle en gång äga en Barry. Hur det skulle gå till visste jag inte då, men att det skulle hända tvivlade jag aldrig på. Och en bra bit in i det vuxna livet köpte jag min fösta S:t Bernhardstik Lucy. Hon skulle bli mamma åt valpar varav en skulle bli min Barry. Jag ville att han skulle präglas av mig från första gången han öppnade ögonen.

Lucy var en mycket lätt hund att ha att göra med och när Den Käre och jag skulle ta barnen till England och Scottland en månad tog exet no två gärna hand om henne ensam. Men hon slutade äta. Vi trodde det berodde på att familjen åkt bort men efter två veckor grät vi i telefonen på var sin sida av Nordsjön. Bara tvååriga Lucy hade en elak form av lymfcancer och var döende. Där satt vi i Edinburgh och fick inte plats med husvagnen på en båt på de närmaste veckorna. Beslutet var självklart. Hon måsta få somna in genast för att slippa plågor. En jobbig procedur för exet att gå igenom ensam. Den natten sov ingen i husvagnen. Vi höll om varandra och grät.

Nå, vi köpte nästa tik, Nellie. Hon var inte så enkel som Lucy hade varit utan hade ett ojämnt lynne men alla är vi ju olika. Jag väntade otåligt på att hon skulle bli vuxen och började leta efter en bra hanhund åt henne. Då blev hon akut sjuk och fick läggas in på djursjukhus. Man måste bland annat operera bort hennes livmoder.

Inga valpar i sikte, men hon klarade sig. Vi var lyckliga över detta och jag senarelade mina drömmar om Barry.

En St. Bernhardshund lever inte länge. Bara en av tio uppnår tio års ålder. Rasen är för tung och eftersom den blir jättepopulär varje gång Saltkråkan går i repris och det finns få av rasen så avlar man hej vilt på både mentalt och fysiskt sjuka hundar.

Många köper denna jättehund utan att ha en föreställning om vilket utrymme den tar i familjen och då menar jag inte främst det fysiska.

Jag mins som i går den där gröna julen när vi var ute och gick i en skidbacke ute i Tyresö utanför Stockholm och Nellies bakdel plötsligt bara sjönk samman. Hunden såg inte förvånad ut som vi. Hon visste. Hon var nästan nio år men man är ju aldrig beredd.

Nå vi bor ju bra så hon fick en gångramp med matta för att slippa trappor och medicin emot reumatism och kunde leva ett hyfsat liv ett år till. Sedan hade hon för ont i sina leder så vi lät henne somna in. En måndag, minns jag. Alla grät och sade att "inga flera hundar nu - det gör för ont när de dör."

Dagen därpå läste Den Käre i DN: "Ung. S:t Bernhardshanne söker akut ett nytt hem."

Vi var mitt uppe i sorgen, men det ursäktar inte att vi gjorde alla fel man kan göra när man ska köpa hund. Kastade oss i bilen till en adress som visade sig vara tillfällig med ett telefonnummer som stängdes av dagen efter. Tog inga kopior på hans papper som "kommit bort" utan nöjde oss med födelsedata.

Jag visste redan när våra ögon möttes att han var det - en Barry. Han var vår redan samma dag. Han visade sig vara en sönderavlad krake som fick operera frambenet nästan genast. När vi försökte spåra honom bakåt gick det inte. Han hade vandrat ut och in hos så många som blivit avskräckta när han växte och växte och samtidigt kostade så mycket pengar för vård.

Av en ren slump kom min fosterdotter B springande hem med andan i halsen. Hon hade sett Barrys avbild, fast mindre, på bussen och bett om telefonnumret. Det gick till en ung präst som mycket riktigt ägde Barrys tvillingsyster.

Nu fick jag de korrekta uppgifterna om varför alla med hundar ur den kullen försökt stämma kenneln för att de fått avliva sina sjuka hundar. Det var bara våra två kvar. Liksom vi kom att göra, så älskade denna präst sin hund mycket nog att ta de ekonomiska smällarna. Det går inte att försäkra en hund med medfödda defekter. Maria, som den unga prästen hette, skojade om att det varit meningen att Barry skulle komma till mig, eftersom jag var villig att ta honom i befintligt skick.

Han var allt jag drömt om som barn och lite till. Vi hade telepatisk kontakt fast han var den bättre av oss att läsa av motparten. Han var så glad över att till slut få ett eget hem att han vaktade det nitiskt. Han släppte inte in någon okänd ens genom grinden. När första barnbarnet kom följde han henne vaksamt som en skugga när hon var hemma hos oss.

När hans bakdel började sjunka ihop var han bara sju år, men veterinären gav honom högst ett år till.

Den julen hämtade vi lille Bamse. Det var rörande att se Barry leva upp och bli en entusiastisk pappa för den lille. De blev oskiljaktiga redan första natten. Bamse fick sova på Barrys yviga svans och Barry levde upp och kunde med rätt medicinering få nästan tre extra år.

Tyvärr förmådde jag inte ta beslutet i tid. Han drunknade i mina armar av lungödem som kom ganska hastigt efter en lång period av olika infektioner.

Nu är Bamse över nio år. I förra veckan såg jag hur hans bakdel darrade och att han satte sig ner före promenaden. Då dansar han annars vilt skuttande runt oss. Han mötte min blick och vi hade inga problem med att förstå varandra.
Han ska få den bästa vård som finns, men när hans tid är inne ska han få dö med värdighet. En epok går i graven,
han blir min siste St.Bernhardshund eftersom jag i flera år nu inte orkat hålla honom i koppel.

Jag kan inte föreställa mig det livet nu, men det får jag tänka på då. "Man får ta en dag, ett ögonblick i sänder." Hon var klok, Lina Sandell, som skrev den versen. Den innehåller egentligen allt man behöver veta för att klara av livet här på jorden.

Av Sunny Börjesson 02 jan 2008 08:43