Vad en mjälte kan ställa till med

Del 2, året 1977 Beckomberga

Maj och juni 1977 gick jag sjukskriven med hög sänka och kände mig allmänt dålig. Ibland fick jag yrsel och fick lägga mig på marken när jag var ute och drog barnvagnen på gånggatorna i Tensta. Jag fick även en obehaglig hjärtklappning som gjorde mig rädd och ångestladdad. Fick mycket svårt att sova.

En dag i juli var hela familjen uppe i vår stuga i Grisslehamn. På kvällen fick jag hjärtklappning, hjärtat åkte fram i bröstet och börja dunka med en väldig fart. Efter telefonkontakt med sjukvården bestämdes att jag skulle få ambulans för vidare transport till sjukhus. Jag hade en kraftig ångest dödsskräck, och i ambulansen hände sedan något mycket märkligt, som jag funderat mycket över. Det måste varit någon form av kollaps. Jag fick en upplevelse av att jag som liten kom under vattnet i badkaret, samtidigt skrek jag högt på “Moster Maja" en stor och präktig moster som nu kom och lyfte upp mig ur vattnet. En omtumlande händelse som försvann samtidigt som jag bars in på Norrtälje lasarett, jag vaknade till en annan värld, från och med nu var jag i ett psykotiskt tillstånd. Något måste ha hänt inuti min hjärna.

Låg på båren och var rädd för de vita rockarna, betedde mig mycket konstigt. Fick en spruta med något lugnande medel och sedan fortsatte färden i ambulans ned till psyket på S:t Görans Sjukhus. Upplevde nu resan som avslappnad och vårdarna lurade mig småleende att vi var på väg tillbaka till Grisslehamn. Vad besviken jag blev när ambulansen stannade och jag var tillbaka till platsen där jag tidigare legat en hel dag utan vätska. Jag var inte glad. Antagligen visade jag det även ganska öppet. De första frågorna jag fick var om jag nyttjade sprit, trodde dom att jag var alkis? Det tog tid innan min hustru fick kontakt med sjukhuset och kunde berätta lite mera om mitt öde.

Kommer ihåg är att jag var stöddig och inte fann mig i att ligga och vänta. Det var som om jag gav igen för den där dagen på akuten utan vätska. Jag som normalt sitter tyst och stilla i väntrummet som de flesta andra, ställde nu massa med krav och blev antagligen betraktad som jobbig. Kommer ihåg att jag tjatade på en sjuksyster att gå in och hämta mina papper. Jag var i en annan värld och det är svårt att efteråt veta vad som egentligen hände. Sprutorna gjorde att jag sov mycket och även drömde mycket konstigt. Dagen efter trodde jag mig se min pappa, som varit död sedan 1967, i en annan patient och gick upp för att krama om honom, vilket den äldre patienten förstås inte tyckte om. Och jag blev besviken, det var inte pappa. Konstigt!

På kvällen fick jag reda på att det endast var mentalsjukhuset Beckomberga som hade resurserna att ta sig an mig. Så det blev ambulans till Beckombergas intagningsavdelning. Har fragmentariska bilder av denna resa, fick nog mycket psykofarmaka. Kommer ihåg att det pågick tennis med Björn Borg på TV, fick mat och kommer ihåg att jag åt torsk och tyckte det var jättegott. Var antagligen lite utsvulten. Sedan blev jag inlåst i ett enkelrum. Vårdarna upplevde jag mera som fångvaktare när de hånflina genom ett litet fönster i dörren åt mina tafatta försök att komma ut. Slog på det hårda glaset tills jag stukade tummen, var öm i tummen långt efter utskrivningen från sjukhuset.

Nästa dag kom jag till en avdelning för unga missbrukare och andra med djupa mentala störningar. En ny konstig värld befann jag mig i, min mjälte hade ännu ingen någon tanke på.

Mina medicinska journaler var utspridda över alla sjukhus i Stockholm och inom sjukhuset härskade naturligtvis i första hand psykiatrin. Det var dock här som det skulle finnas resurser till både kroppslig och själslig vård. Den slutna avdelningen låg i ett nybyggt hus, annars är Beckomberga gammalt och slitet som de flesta av våra andra mentalsjukhus.

Det nybyggda huset hade rött fasadtegel och med stora guldbokstäver stod skrivet: "MEDICINSKT CENTRUM." I dag finns inte guldbokstäverna kvar, och man kan lätt tro att jag drömt allt. Det fins läkare som idag tittar konstigt på mig när jag berättar att mjälten är bortopererad på "Beckis". Tanken med ett medicinskt centrum var antagligen goda. I alla fall fanns här finns antagligen inte kvar i dessa neddragningstider samlat fullt utrustade lokaler för bl.a. ögonvård, tandvård, kirurgi med operationssal m.m.. Läkare från Stockholms olika sjukhus kom dit och hade mottagning på bestämda tider. Mycket bra för många äldre som hamnat på mentalsjukhus av olika anledningar och det visade sig att det var bra även för mig.

Livet på den slutna avdelningen följde bestämda rutiner och nyckelknipporna klirrade vackert i vårdarnas byxor. Kommer ihåg att jag blev fastspänd i bälte och hade en upplevelse av att då kunna förvandla mig till ett benrangel och på så sätt smita ur bältet. Mina upplevelser var nog påverkade från den psykofarmaka jag erhöll.

En gång kom min mor och hustru med vår dotter på besök, det var sommaren vår flicka lärde sig att gå första stegen i livet, något jag tyvärr inte fick vara med om. Vi satt i den vackra sjukhusparken och drack kaffe och åt hembakta bullar. Hela tiden såg jag vita rockar mellan träden och min rumsuppfattningen var mycket märklig, kunde inte orientera mig. Tror dock att dessa besök var viktiga för mig, kunde se att livet fanns kvar utanför stängda dörrar. Troligtvis var det svårt för mina anhöriga att möta mig i mentalsjukhusets värld.

En dag hände det att jag inte fick tillbaka växelpengar från en patient som varit ute och handlat en läsk åt mig. Det var en ung kille av tuff typ som även lurade mig att uppge hemadress och mitt telefonnummer, allt skrev han noggrant upp i en anteckningsbok. Detta blev sedan orsak till att min hustru fick konstiga meddelanden på vår bil samt märkliga telefonsamtal. Han fick reda på att jag talat med personalen om de stulna pengarna, detta gjorde att han plötsligt kom in och slog mig i ansiktet där jag låg i sängen. Efter detta blev jag än mer rädd, kände mig jagad och förföljd inom avdelningen, gick bl.a. sicksack mellan de öppna dörrarna i korridoren. Kommer ihåg att jag öppna och stängde väldigt många dörrar.

En annan incident var när grabben i rummet bredvid, en dag fick för sig att rymma. Jag bara hörde ropet: “Kom med!" Så sprang han mot ytterdörren och jag hängde efter, fråga mig inte varför. Pang! Krasch! Klirr! Med en väska hade han lyckats slå hål på det armerade glaset och vi var ute, trodde vi. Men det fanns ytterligare en dörr. Nedrans vad förargligt, som ett barn när det ertappas. “Och vad hade ni tänkt ta vägen!" Hörde vi vårdaren säga med skarp röst samtidigt som han tog oss tillbaka till våra rum. Vad ska man säga, ett tappert försök var det. Men än i dag fattar jag inte varför jag hängde med. Men killen gjorde ett trevligt intryck och vi båda längta väl ut i det fria.

Jag fördes nu över till en avdelning för äldre, där skulle det vara lugnare för mig. Att vara 33 år och hamna bland gamla på långvården var inte roligt. Eget rum fick jag som väl var. Det var en betydande blandning av kvinnor och män. Där fanns cancersjuka, senila och många, många väldigt ensamma och med få anhörig besök. En man gick och grina hela dagen, han grät med tårar som aldrig tog slut, ofattbart för mig?

Ja det var väl först efter mjältoperationen när jag sakta börja komma tillbaka till verkligheten, som jag upplevde hur patienter blev behandlade. De flesta patienter kommer ju inte åter från långvården och kan inte berätta. Kanske det finnas personal som kan berätta, men ofta förtränger man på enklaste sätt otrevligheter och det blir tyvärr även en del av vardagen, en acceptans av systemet.
Fortsättning följer, del 3

Av Lars-Erik Larsson 29 dec 2007 17:06