Att våga!

Mona sitter på samma plats vid köksbordet, med händerna kupade om den limegröna kaffemuggen med små gula blommor på.
Hon bara sitter där och stirrar in i väggen med tom blick som hon allt som oftast gjort den sista tiden. Det är som hon hamnar i annan sfär, och tankarna hoppar i huvudet på henne likt ett barn som hoppar hopprep. Den ena tanken avlöser den andra utan att den hinner få ett slut.

Men hon är van vid detta. Mona har varit med om detta många gånger förr. Så fort hon får lite för mycket att tänka på, när hon känner att hon börjar få mer en två val eller alternativ att välja mellan, känns det som hjärnan har tjugo olika svar att ge henne.
Är det hon själv som gör det så svårt att välja?
Hon minns när hon och hennes man var och tittade på lägenheten de bor i nu och där hon har funnit den totala friden i sökandet på var hon leva resten av sitt liv.
Lägenheten var i ett bedrövligt skick när de såg den för första gången.
"Hur har det bara kunnat bo någon här?" tänkte hon när vicevärden gick husesyn med Mona och mannen Erik.

Väggarn var gula av både tobaksrök och mat os. Gud visste vilket år dessa väggar senast hade fått någon uppfrächning.
Taken var av samma nyans och innerdörrarna var bra slitna.
Mona hörde inget av vad värden sa för hon hade bestämt sig, denna lägenheten kunde de bara inte ta som den såg ut.
Det fanns inget positivt med att flytta dit, och allt var endast negativt och deprimerande vad det gällde boendet tyckte Mona.
Erik däremot såg inte alls samma bild som sin fru. Visst var den i absolut renoveringsbehov, men när den väl var färdigrenoverad kunde Erik se en toppenlägenhet av en helt annan klass.
Det krävdes en ganska stor och omfattande övertalning från Eriks sida innan Mona med viss tvekan gick med på att de skulle göra ett försök.

Och se så bra det gick. Det är detta hon egentligen har sökt efter hela livet, och det var värt allt hårt arbete och alla fällda tårar.

Ska allt detta svåra som hon just nu ser som en stor och knutig garnnystan kunna redas ut?
Med tiden hoppas hon att denna velan och hopplöshet som ebbat sig fast i hennes hjärna hittar en bra och naturlig väg att gå.

Som så många andra gånger får hon gå balansgång på det smala råcket med vishet om att hon kommer ta ett och annat snedsteg innan hon väl har kommit fram till slutet.
Men är det det som är livet lära eller? Att till slut våga ta ett viktigt beslut?
Läran om livet innefattar nog mycket och det finns vägar för allt och alla...till slut.

Av Monica Berggren 13 dec 2007 21:21