Vad har man när man förlorat tron?

Amerikanska ambassaden och delar av Reykjavik var avspärrad. Jag var på väg hem och den rena höstluften kändes för en gångs skull pressande. Mådde olustigt efter attackerna på World Trade Center. Jag tittade reflexmässigt upp mot den klara himlen gång på gång. Satte mig sedan på en nästintill tom buss till mitt lägenhetshotell. Där var BBC och CNN på högsta volym. Min serbiske granne, P, kom hem från sin basketträning. Han stannade till för ett kort ögonblick och blickade på nyhetsrapporteringen. Han sa något i stil med: "Same shit" och fortsatte upp till sitt rum. Jag blev kvar vid tv:n hela kvällen. Fick veta av att kyrkorna runt om på Island fyllts med sörjande och att en tyst minut skulle hållas över hela Europa.

P hade haft match senare på kvällen och jag vaknade när han kom hem. Han slog i dörrarna och hade ett av sina vanliga raseriutbrott. De bestod av att spela hög musik och smälla i dörrar och kasta stolar i matsalen. Sömnen ville infinna sig, så jag tog på mig min morgonrock och gick ner. Han hade som vanligt dukat upp sitt jordnötssmör och sin fralla, åt sina mackor med två tuggor och tittade med sin tomma blick på mig. Han var arg, så det var ingen idé att börja prata. Jag slog på tv:n igen och efter ett tag muttrade han på sin dåliga engelska och slog ut med händerna "Vilka hade en tyst minut för alla döda på Balkan? Ingen. Varför i helvete ska jag bära svarta sorgeband på min basketträning på Island?"

Jag blickade ut och vi hörde, som så många gånger tidigare under dagen hur Amerikanska stridsplan lyfta mot Afghanistan. P berättade med munnen full av frallan hur smart han placerat olika sändare för att få ta del av så mycket nyheter som möjligt under kriget. Han berättade om natten när Nato bombade. Hur han stod tillsammans på en fotbollsplan, när förmodligen samma typ av plan som lyfte nu, bombade Belgrad , mitt under en jordbävning. Vid det här laget kunde jag alla hans fruktansvärda krigshistorier. Hans barndomskompis hade fått en krigspsykos och skjutit och våldtagit en annan barndomskompis mor och systrar.

Jag sa inte så mycket. Det behövdes inte. Jag visste. Jag tittade på P när han dukade bort sin sedvanliga nattmat. Nu hade han lugnat sig. Han log mot mig när han sa "Laco noch" för att sedan gå upp till sig. Han behövde mycket sömn för han hade match i morgon.

Jag kan inte säga att P beter sig vänligt eller speciellt oegoistiskt som vän. Tvärtom tycker jag han beter sig rätt märkligt och egoistisk mot de flesta. Han skiter i alla. Men han är insiktsfull, rolig, smart och har ett jäkla temperament. Jag gillar honom. För vad har man kvar när man helt förlorat hela sin tro på människan? Jo, man har sig själv och en jordnötsmacka. Och i bästa fall om man är stark nog, sitt eget race.

Av Caroline Svensson 09 dec 2007 23:51