Mitt hjärtas varje slag

Och det är egentligen ingen som sagt att det ska vara lätt, någonsin. Det rör sig i mitt inre när jag vaknar, märker att lampan är tänd. Han gör någonting, ute i vardagsrummet. Han låter. Instinktivt blir jag kall, varm, om vartannat, det stämmer inte, det adderas inte rätt, klockan är sen, lampan är tänd och han ligger inte bredvid mig. När jag ropar bekräftas det, och han har sett någonting som aldrig varit ämnat för hans ögon. Kall, varm, om vartannat. Vad gör man nu? När stridsropen skallar, när byarna brinner, när tiden står still, när kärleken dör, vilka ord använder man för att beskriva, förklara, förmå att finnas kvar? Det flimrar på insidan av mina ögonlock, jag hör mitt hjärtas varje slag, jag fryser, svettas och gråter. Kanske finns det ingen återvändo, och jag väljer sanningen, mitt huvud är i sanden, och jag mumlar, men det som rinner från min mun, mina ögon, är äkta och aldrig så banalt. Aldrig har sanningen låtit så simpel. Så smutsig.

Senare, när vi haft sex, under lakan, i ilska, av kärlek, han vänder ansiktet mot väggen och andas vi i takt märks det inte av. Jag vågar knappt röra honom. Kall, varm. Om vartannat. Och han fattas mig så.

Av Cim Efraimsson 07 dec 2007 09:28