Funderingar i en bil

Där låg jag i min Simca/Chrysler lätt ihopkrypt för att kunna somna. Jag tittade i taket på bilen och lät det förflutna spelas upp likt en film på bio. Hur kunde de bli så här? Varför låg jag här i min bil, bostadslös och osaknad, arbetslös och orakad, 19 år och utsakad. Jag spolade fram och tillbaka i filmen och försökte se var det började gå fel, inte andras fel utan mina egna, sådana jag kunnat undvika eller förhindra. Jag såg mig själv 14 år gammal, cyklandes med min flickvän på packethållaren, hon hade sina händer på mina lår så att hon kunde hjälpa till när jag trampade, gråa luvickavantar mot mina slitna jeans, bilden i taket var tydlig, vi skrattade och skojade, sjöng och stojade så förbipasserande ojade.

Väl framme smög vi in för att inte väcka hennes föräldrar, och så hoppade vi ner i sängen och hon somnade som den tryggaste människa jag sett. Själv kunde jag aldrig somna så lätt, jag låg och tänkte varje natt jag sov över där. Det kändes alltid att det var något helt galet med detta upplägg. Det kändes fel att jag skulle kunna ha det så här bra, att somna bredvid en helt vanlig svensk tjej, i ett helt vanligt svenskt radhus, med en helt vanlig svensk familj. Jag var ganska klar över att man inte bör bli för trygg, att allt det som vanliga ungdomar tar för givet och tror ska vara så länge det behövs, plötsligt kan ryckas bort från en, utan vidare. Så blev också fallet här, jag tror att droppen som fick bägaren att rinna över var ett brev från min svenskfröken till hennes föräldrar, jag var absolut inte lämplig som hennes pojkvän och detta såg denna fröken som sin plikt att upplysa föräldrarna om. Jag var lite förberedd på det men blev ändå ganska chockad över känslornas styrka, tonårskärlek har en sådan kraft och dess tårar en sådan densitet att man får en härdsmälta i själen vid en katastrof.

Jag minns mycket väl hur jag funderade kring varför, och tonåring som jag var så kom jag fram till att jag helt enkelt måste vara sämre än andra, inte vanlig som andra, inte en av de andra.

Utan att ha löst några frågor somnade jag i min bil, och när morgonen kom vevade jag ner fönstret för att kunna sträcka på benen då bilen var liten, och så började en ny dag. Det ömmade i benen då de varit vikna hela natten och jag minns hur jag tänkte "Gud, jag vet inte vad du har för plan men jag kunde väl i alla fall fått lite bakgrundsmusik till livet, det hade underlättat"

Av Angus Liddell 29 nov 2007 08:38