Arsenal är Arsenal igen!

Förra veckan skrev jag om Tottenham och deras maniska inköpspolicy som går ut på att handla framstående U21-landslagsmän och gärna engelska sådana, bara för att sedan inte kunna förvalta talangkapitalet och få någon avkastning.

Märkligt nog behöver man inte göra mer än att åka från schabbiga Seven Sisters Road till Finsbury Park på ett par minuter och du är på Arsenals domäner där ett ungdomsprojekt som i motsats till Tottenhams är mycket lyckat. För, få lag - näe inget lag - har lyckats med konststycket att under nio år sälja eller förlora två startelvor med antingen spelare eller talanger i världsklass och allt, precis allt, började med Tony Adams.

Landslagsklippan Tony Adams fick under hela sin karriär höra att han totalt saknade offensiva och spelmässiga sidor, gjorde den tredje maj 1998 en löpning med boll som fick herrarna Sammer och Matteus att blekna. Han löpte sig dessutom fri och dundrade in 4-0. Guldet var bärgat. Sedan dess har det blivit fler guld och en hel drös med andra fina placeringar. Inget konstigt i sig, men tar man bara med talanger och spelare av världsklass så blir listan för lång för att tas med på en, typ, vanlig blogg.

Det här är ingen vanlig blogg.

Petit, Viera, Cambell, Reyes, Overmars, Ljungberg, Pires, Suker, Anelka, Cole, Silvinho, Van Bronkhorst vilket djävla namn! Vad är en Bronkhorst för något? Låter som en maträtt som angriper en, Pennant, Wiltord och en sprättig fransman vid namn Henry.

Lägger man till att den gamla backfyran Dixon, Winterburn, Keown och Adams slutade eller gick till mindre klubbar
så blir inte respekten för Arsenal och deras ungdomssatsning mindre.

Självklart har man ju tappat mer spelare som Kanu eller varför inte Edu eller gamle Quilmes och Boca hjälten Nelson Vivas, men det var kanske inte världsspelare eller i alla fall inte längre. Nej, det här gällde det översta skiktet och lika självklart så är det här inget konstigt. Det finns gott om klubbar som säljer en stor mängd världsspelare under nio år, men det finns inte EN enda klubb som gjort just detta och ersatt förlorade världsspelare med... - tja - ingenting.

Overmars, Suker och Anelka ersattes inte med annat än kompetensen hos en färdig spelare Bergkamp, Henry och Pires eller så gjorde man som med Silvinho, som ersattes av ynglingen Cole som nu är ersatt av ynglingen Clichy. Det här låter ju lätt och logiskt och det är lätt att se hur man byggt upp ett flöde, en cykel och en process. Som tappade hajtänder viks en ny fram men det är inte så lätt. Jag själv håller på en allsvensk klubb som ersätter tunga namn med inte ett skit och i deras fall. Som i 9 av 10 sådana här fall så går det som för Forest när dom tappade Collymore. Det går åt helvete.

Men det gör det inte för Arsenal där deras youth academy inte ses som något komplement eller inkomstkällla utan en viktig del av laget. Den startelva man nu använder sig av har fem spelare från denna samt tre på bänken och laget är till hälften Youth Academy. Det finns två tänk bakom detta: Antingen tittar man sig blind på rutin, kyla, proffsighet och går på äldre spelare som är runt 28 och uppåt Ray Graydon, Lars Lagerbäck, Keegan då man felaktigt tror att 28 år är åldern då en utespelare "peakar", eller så gör man som Wenger och Paul Davies, man inser att ungdomen håller måttet, att ovanstående attribut förvisso är viktiga men står i paritet med ungdomens frenesi, snabbhet, våghalsighet och respektlöshet. Man inser att dom håller måttet och bara kan bli bättre.

Dagens Arsenal imponerar nog mest på mig. De som sett de sista matcherna kan konstatera att Arsenal är Arsenal igen och det som skulle bli ett problem, enligt alla svenska experter, blev istället det det som frigjorde spelet: att Henry gick till Barcelona.
"Thierry Henry intimidated us. He is a great player but it was not easy to play alongside him. We were a bit intimidated by him - dependent on everything that he wanted to do and by his demands. Now it is different", säger Fabregas och bekräftar att Henry tyvärr hade en auktoriet, papparoll och influens likvärdigt hans klass och tyvärr lite för stor för en klubb som just aldrig fokuserat på fixstjärnor. Så var det innan Arsene kom till stan: George Graham gjorde sig av med Limpar och Liam Brady fick åka och hälsa på den gamla damen när han blev lika stor som Elvis Presleys gäddhäng.

Just Cesc är spindeln i detta nät. I Four Four Two innan Henry levererades till Barca så säger en glatt leende Fabregas "I want the same responsobility as Henry, I dont want excuses". Så talar en mogen och utvecklad man, en som är beredd att leda vägen med gott föredöme och inte som Anelka som spelade för sig själv och samtidigt skrev för att få komma med i "Bullen" om sina problem i laget.

Jo, spindeln är han den lille fan från Kataloniens Arenys del Mar. Men inte som Pirlo som stundtals sprejar sina bollar över hela planen som en lat engelsk playmaker med cigarr i munnen och står still på ett ställe. Nej, Cesc väver sitt nät och väver alltid om det. Han jobbar över kopiösa ytor vilket gör att markering får andra negativa konsekvenser för motståndarelaget. Han tänker, tänker konstant som Zetterbeg, dräller lite med Bollen för länge som Zidane och Gazza men genomskärarna ser ut att vara en hyllning till Bergkamp.

Just nu är Cesc Fabregas världens bäste mittfältare. Om du inte håller med så får du skriva ett motförslag i kommentarfältet. Hans influens - när hela laget spelar precis som Fabregas vill med direkta, vågade kortbollar i bra tempo - gör att det är riktigt, riktigt trevligt att kolla på Arsenal igen. Så var det inte alltid. I början på denna säsong och under de två tidigare så hade spelet till stort del sett lite lustigt ut. Oroande, för Arsenal körde fast och man hade kört fast på ett sätt jag inte sett förrut. Precis som det svenska landslaget 1995-98 under Tommy Svensson var en ändlös ordeal i långbollar hade Arsenal kört fast på sina kortpassningar efter marken. Spelet på den sista tredjedelen av planhalvan gick så långsamt att inte ens Henry kunde göra sig själv rättvisa.

Potential är dock något ganska abstrakt. Jonny Rödlund hade potential och i fallet Arsenal så skiljer det sig från fall till fall. Song, Clichy, Hoyte och Quincy Owusu-Abeyie tror jag har vissa begränsningar och om ett par år spelar dessa i sämre ligor som den franska eller den portugisiska. Hoyte och Clichy kan ta en bänkplats i PL men sen är det stopp.

Däremot tror jag på Bendtner som kan bli precis det man saknat i alla år, ett krutpaket och rese till karl och inte liknar Diaby Viera trots hans egna och pressens försök att bli den "Nye". Utvecklar han sin aptit på boll och våld så kommer mittfältet bita så där härligt som när Petit ordnade press/understöd. Traoré som utan omsvep är en av världens snabbaste spelare är dock den som imponerat mest på mig de få gångerna jag sett honom så jag avstår från djupare bedömning så bli inte förvånad om.. ja, ni fattar.

Saken är den att inte en käft i UK hade hört talas om tonåringarna Diaby, Song, Toure, ja något av ungdomsförvärven. Fabregas kom till London som 15-åring. Detta ska ställas mot Spurs Huddlestone, Lennon och Dawson, som alla var runt 20 år eller äldre och samtliga var ordinarie i sina tidigare klubbar och var därmed hyfsat kända.

Tottenhams talanger har kostat skjortan medans Fabregas och många andra juniorer inte kostat mer än en flygbiljett om man räknar bort pengar som gått till själva spelarna. Fabregas valde just Arsenal för att Barca och andra klubbar var förhindrade, av lag, att skriva proffskontrakt med 15-åringar och av denna administrativa miss gjorde Arsenal kanske en av sina bästa värvningar och det är en av huvudförklaringarna till varför man spelar som man gör.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 21 okt 2007 15:43