Det man odlar och vårdar

Byns präst skrev tillbaka och berättade att flickan köpt ett par sandaler och en höna för pengarna. Det känns bra att tänka på det där.

Förra året gav jag ett päronträd i present till min styvdotter. Idén var inte min, men det gör den inte sämre. Jag har döpt en stjärna efter min son och när jag fyllde trettio tatuerade jag in en programförklaring på högerarmen. Sedan glömde jag att leva efter programförklaringen under några år, men det börjar ringa i hjärtat igen och det känns också bra.

Jag pratade med en berusad man på bussen för några kvällar sedan. Min son och jag hade varit hos F och ätit och lekt och det hade hunnit skymma. Mannen var väldigt upprörd över någon trivial orättvisa i samhället och förbannade dagens slynglar till ungdomar och deras föräldrar som inte kunde hålla drägget i örat. Vi sa inget världsomstörtande, varken han eller jag, men det blev en dialog, en kort sådan, och han kände sig sedd efteråt. Det kostade mig ingenting.

Jag har inte mycket till övers för tiggeri på gatorna och vill ogärna dras in i konstlat medlidande. Ska det vara så ska det vara från hjärtat. När F och jag var i Köpenhamn i våras gav vi tjugo danska åt en äldre herre som spelade Leonard Cohensånger på dragspel på Ströget. Det handlade inte om pengar. Vi hade varit på Museum Erotica och därefter ätit en tre rätters meny på S:t Gertruds kloster. Vi hade också hunnit köpa fin choklad på ett varuhus jag inte minns namnet på.

Försäljare ringer mig på min hemtelefon och är hurtfriskt kompisaktiga trots att vi aldrig träffats eller tidigare presenterat oss för varandra. Jag har gjort det till regel att alltid vara kort i tonen. Samtalen brukar vara över på fem till tio sekunder.

Jag gillar inte att gratistidningar skickar ut ombud på gatorna som trycker upp blaskorna i ansiktet på mig vart jag än går. Dessutom ger det mig ingenting att skumma snuttifierade nyheter och som om inte det räcker så är jag överlag tveksam till all form av nyhetsrapportering eftersom den inte ens rymmer en ynka promille av det som händer i världen och ofta är det som får plats alldeles för vinklat och stereotypt.

När jag var liten brukade jag och mina kompisar samla kiselsten utanför Ystad. Pippi Långstrump hade lockat oss till att skaffa skattkista. Jag fick aldrig julklappar i överflöd men det jag fick hade jag verkligen önskat mig och klapparna räckte i flera år. Jag tackar mina föräldrar för det. De var omsorgsfulla och lärde mig att värdesätta materiella ting utifrån en skala som jag som vuxen själv kan korrigera utan att tappa fotfästet. Idag ser jag ungar som springer omkring med mp3-spelare och mobiltelefoner och jag begriper ärligt talat ingenting. Men jag hoppas att de läser danske Peter Høegs senaste roman när de blir större och förstår tystnadens värde.

Jag kan inte låta bli att tänka på vad ett par sandaler betydde för Yemiserach. Hönan kom väl till pass, den blev ett roligt husdjur som la ägg och gav mat inte bara åt flickan utan också åt hennes mor och syskon. Och jag hoppas att min styvdotters päronträd växer sig stort så att hon kan bjuda hem sina kompisar och plocka frukten. Jag tror inte att det finns något godare än det man själv odlat och vårdat.

Av Stefan Whilde 16 okt 2007 08:13