Charles Darwin - högerns bäste vän?

Jobben växer till förvisso, men inte i den takt som medger sysselsättning åt alla och de som varit allt för länge från arbetsmarknaden får det allt svårare. Den äldre generationen arbetslösa växer istället medan ungdomsarbetslösheten i princip står still.

Att regeringens åtgärder mot arbetslösheten skulle vara en bidragande orsak är tveksamt, och mot detta talar att arbetslösheten sjönk under den förra regeringen från tid då högkonjukturen gjorde sitt intrång på den svenska ekonomin, förvisso senare än i det övriga Europa. Det direkta resultatet av högerpolitiken visar sig dock på kommunernas sociala utgiftsbudgetar där man räknar med en ökning av ansökningarna för ekonomiskt bistånd med i vissa fall så mycket som 25 - 30 procent. Man kan konstatera att de vidtagna åtgärderna har genomförts för snabbt och uppenbarligen utan vidare utredning eller konsekvensanalys.

Arbetslösa skall bestraffas för den förra regeringens dåliga handlingskraft. Denna regering har förvisso använt andra metoder än den förra men uppenbarligen inte berett och analyserat förutsättningarna på den svenska arbetsmarknaden, man har tilltalats och förlitat sig på valda delar av de åtgärder man vidtagit på den danska och holländska arbetsmarknaden där åtgärderna visat en del positiva effekter.

På den svenska arbetsmarknaden har vi diametrala skillnader jämförelsevis och effekterna av regeringens åtgärder slår därför helt fel på den svenska arbetsmarknaden. Man negligerar, eller visar sin okunskap, vad avser förhållandena på den svenska arbetsmarknaden och tilltalas i mindre utsträckning av de verkliga problemen.

Denna regering agerar lika "fegt" som den förra när det gäller analys av LAS effekter på den arbetsmarknad som ständigt förändras. Lagstiftningen är inte lika flexibel och vi ser konflikter istället för en anpassning i syfte att bereda förutsättningar för företagen att anställa.
LO Landsorganisationen gemensamt med Socialdemokraterna agerar konservativt och är inte beredda att anpassa lagstiftningen utifrån den förändrade arbetsmarknadssituationen, därvidlag är inte heller den nya Alliansregeringen heller villig att genomföra erforderliga förändringar då man inte vill söka konflikt med LO.

Man kan i huvudsak relatera till vad Centern och Maud Olofsson anförde i sitt valmanifest, man talade sig varm för små- och mellanstora företag, det var där potentialen fanns, det var dessa företag som var kärnan till vårt framtida välstånd det var dessa som skulle minska vår arbetslöshet, de var landets räddningsplanka, lösningen på arbetsmarknadsproblemen.

Det var då det, nu har det gått ett år och det som hänt är en ren bestraffning av de arbetslösa istället för.
Man glömde bort det regelverket LAS som de mindre företagen får leva med likaväl som Volvo, Saab, Eriksson med flera, omöjliggör anställning, det är för stora risker och kostnader. Det blir till slut en omöjlig ekvation, en fullständigt absurd ekvation. Och man frågar sig i det sammanhanget hur kan 571 000 människors ha fel om de inte får jobb. Först skjuter vi de arbetslösa i sank sedan kanske man kan underlätta för dem mindre företagen att anställa.

Alliansen anser, om än indirekt, att genom sina genomförda åtgärder är arbetslösa mindre värda, denna regering har på ett tydligt sätt influerat krafter i samhället som medger var och en att, i likhet med vad som var vanligt förr, 40 - 50 år sedan, ta fram, den enda möjliga orsaken till den höga arbetslösheten, egentligen förorsakad av den förra regeringen som inte vare sig såg eller förstod folkets rop på förändringar, indoktrinerad av högerregimens utfall mot arbetslösheten genom de fullständigt horribla och oempatiska åtgärder man nu nagelfar sjuka och arbetslösa med. De som man trodde skulle stå vid folkets sida lyser med sin frånvaro, det existerar ingen opposition värd namnet idag.

Ser man ner på andra människor och tror sig vara förmer, då har Allianspolitikerna allvarliga hybriskomplex.
Detta är narcissism i all högönsklig välmåga.
Men det är resultatet främst förmedlad av moderaternas tankesmedja som består av företagare, invånare i de rika kommunerna samt inte minst de parasiter som trafikerar Stureplans allehanda nöjesinrättningar företrädesvis under sena kvällar och nätter som förser Moderaterna med all sköns idéer, eller verklighet, om hur samhället skall danas i vårt land.

För den obefintliga arbetsmarknadspolitik som den förra regeringen bedrev straffar nu högern de arbetslösa för, som om det var dessa grupper i samhället det var fel på.

Och, mantrat, upprepningar, man plockar fram för att förklara sina åtgärder, att det får inte vara så att den del av befolkningen som har ett arbete skall försörja de arbetslösa, inget kan bli mer fel än ett sådant påstående.
Kränkande, diskriminerande och det kan man göra eftersom vi har en obefintlig lagstiftning vad avser åldersdiskriminering.

Högerregimens lösningar för marknadsliberalismen ser annorlunda ut men har samma konsekvens för individen. Med retorik som att "det måste löna sig att arbeta" håller högern skrönorna vid liv, om att folk är lata och enbart drivs av ett begär efter pengar. Centerns lösning är att "ge unga trygghet och framtidstro" genom att ta bort anställningstryggheten för unga människor på samma sätt som man ville göra i Frankrike.

Moderaterna, som säger sig vara det nya arbetarpartiet, har hittat en egen definition av solidaritet. Man vill därför sänka A-kassan och finansiera en skattesänkning för löntagarna, främst för dem som har lägst löner. De tar från dem som har det sämst och ger till dem som har det näst sämst. Det låter ju som en fin tanke om det inte hade varit så att det finns grupper av anställda som har höga och till och med väldigt höga löner som också får del av denna skattesänkning. Man drar sig inte för att öka segregeringen genom denna inverterade solidaritet, och skapar grogrund för misstro gentemot de allra svagaste grupperna i samhället. Men det kanske inte oroar högern vars föregångare en gång i tiden var "bundis" med nazisterna.

Så har vi då också de som av en eller annan anledning drabbats av sjukdom och av det skälet sett sig föranledd att sjukskriva sig för att i akt och mening inte tappa sin försörjningskraft, för det är väl så att man ju har kvar den betalningsskyldigheter man skaffat sig trots att man blev sjuk. Alla arbetsföra medborgare betalar pliktskyldigt sin skatt, om än med lite gny över det höga skatteuttaget, men det är en solidarisk börda som skall tillförsäkra envar en rimlig nivå i händelse av sjukdom, förorsakad genom arbete eller på annat sätt. Det kallas välfärd och en väl utbyggd välfärd mäter ett lands rikedom.

Denna solidaritet ser högeralliansen lite annorlunda på.
Borgerligheten har alltid sett framför sig ett rött skynke vad avser skatter och bidrag, helst skall sådana minskas rejält eller tas bort samt ersättas med privata försäkringar eller avgifter, medborgaren skall ta ett personligt ansvar genom alternativa lösningar och detta är ett signum, för högern framförallt.

Låt mig citera en för mig okänd författare skillnaden mellan höger vänster i politiken;

"Höger och vänster som rivaliserande modernismer
Det som kallats höger under våra livstider är något som borde beskrivits som en falsk höger. Det är nämligen borgarklassens ideologi, dess metod att nå modernismens utopi på ett sätt som samtidigt gynnar borgarklassens intressen. Det som kallas vänster är arbetarrörelsens, och människornas med dåligt tålamod, metod att nå samma mål. Spengler tysk filosof varvade Nietzshes teorier med egna ideologiska konservativa och revolutionära idéer
kallade socialismen för arbetarklassens kapitalism, och det finns en sanning i det. Båda har samma människosyn, samma världsbild, och samma mål. De är egentligen tvillingar, och båda har sitt ursprung i samma tankar. Socialismen är liberalismens arga lillasyster."

Bertold Brecht citat förefaller i sin ironi vara en väg för dessa demagoger till politiker.

"Vore det inte trots allt enklare att regeringen upplöste folket och valde ett annat?"

De som således råkar bli sjuka och i anledning därav söker sin berättigade andel av sjukersättningen skall veta att i högerns Darwinistiska politik mot väljarna tar dessa stryk om de obemedlade tar sig sådan frihet mot välfärden, och måste beivras genom att sänka ersättningarna så att de blir friska snabbare och därmed fullgöra sina plikter mot staten.
I likhet med A-kasseersättningens sänkning med samma högeride att den arbetslöse snabbare får ändan ur soffan och skaffar sig en inkomst för att därigenom bidrager till det allmännas väl.

Man frågar sig följdriktigt "vilken allmännas väl" om inte arbetslösa och sjuka ingår i den definitionen vilka ingår då?

Sedan har vi pensionärerna, en bortglömd grupp i samhället, trots att det är dem som bidragit till den välfärd vi idag har, så har inte pensionärerna belönats med något för sin insats för samhället. Man upprepar sitt mantra "bara genom arbete kan välfärden upprätthållas". Tankarna går inte helt oväntat till de tyska slagorden under Hitlers regim,
"Arbeit macht frei" Det var en lögn då och är en lögn idag, så länge innebörden av detta mantra utgår från att alla skall vara produktiva, inte sjuka eller arbetslösa, det fungerar inte så.

Det kan naturligtvis inte sägas att det regeringen gör mot de svaga grupperna i samhället är förenat med empati och solidaritet när man vill sparka på dessa grupper och allvarligt tro att när man rycker undan de ekonomiska förutsättningarna så finner nöden ingen annan lag än att man tvingas till åtgärder för att överleva, de starkaste klarar sig de svaga överlever inte.Ett av Darwins evolutionsteoretiska manifest som förefaller vara en riktlinje i alliansens politik.

Ett sådant samhälle är vi på väg mot, ett sådant systemskifte, där definitionen systemskifte har ersatts med det mer politiskt korrekta fördelningspolitik.

Av Björn Alvebrand 05 okt 2007 09:16