Film: "Stardust" - stendöd och patriarkal

Betyg: IG
Titel: Stardust
Genre: Fantasy
Regi: Matthew Vaughn
Medverkande: Claire Danes, Charlie Cox, Sienna Miller, Ricky Gervais, Jason Flemyng, Rupert Everett, Peter O´Toole, Michelle Pfeiffer, Robert de Niro m fl
Speltid: 2 tim 7 min
Premiär: 5 oktober

Ju mer jag efteråt tänker på den här filmen, desto mer skeptisk till den blir jag. Visst, det är en saga - en mytologisk fantasm - men värderingarna som ligger till grund för den här trots allt moderna och nyskrivna roman "Stardust" av Neil Gaiman som filmen bygger på har stelnat i en uråldrig form. Utifrån det perspektivet är den här filmen stendöd.

Nu kanske det inte är så man ska närma sig den här filmen, utan den ska i stället bedömas som ett uttryck för "de ingredienser som genom århundraden fängslat gammal som ung", som det står i programbladet. Men det gör jag lika fullt, för det är just "ingredienserna" eller myterna om man så vill, som jag ifrågasätter. Måste vi se ännu en utvecklingshistoria som utgår helt från den patriarkala världsordningen, där pojkens förvandling från barn till man är den enda giltiga. Jag tycker inte det, men om det nu är så att "Stardust" i sin bokliga form är en sådan succé, som den påstås vara, så visar det bara att en invändning är på sin plats.

Berättelsen kretsar kring en stjärna som faller från himlen. I ett svagt ögonblick lovar en av kärlek rusig pojke att han för att bevisa sina känslors äkthet ska hämta den till den flicka, som är föremålet för hans trånad. Det är upptakten till ett pojkäventyr av stora mått, där den fallande stjärnan visar sig vara en ung vacker kvinna, som han innan filmens slutvinjett rullar har räddat livet på ett antal gånger. Kvinnan spelar med andra ord rollen som trofé i en manlighetsrit.

Förutom huvudkaraktärena Tristan Charlie Cox och Yvaine Claire Danes återfinns även storheter som Michelle Pfeiffer och Robert de Niro. Pfeiffer spelar en åldrad och förgrämd häxa på jakt efter ungdomliga skönhet, som Yvaines död kan ge henne, medan de Niro spelar sjörövarkaptenen Shakespeare, som till skillnad från häxan Pfeiffer, får spela en mångbottnad personlighet, som är lätt att roas av och tycka om. Allt är otadligt tekniskt sätt och till och med både fantasifullt och smått fantastiskt framställt bitvis, som när vi får följa med på kapten Shakespeares fantastiska farkost som tar sig fram genom vilket element som helst. Men det hjälper inte. Den här storyn, hur charmig den än kan tyckas på ytan, är ett skolexempel på en utvecklingshistoria där pojkar blir män medan kvinnor får nöja sig med att axla rollen som kuttersmycken.

Av Monika Wehlin 02 okt 2007 19:49