Film: Michael Moores "Sicko" - sjukt bra

Betyg: MVG
Titel: Sicko
Genre: Dokumentär
Regi: Michael Moore
Medverkande: En mängd sjuka amerikaner, friska fransmän, engelsmän och kanadensare
m fl
Speltid: 2 tim 2 min
Premiär: 5 oktober

I debatten för att privatisera vården i Sverige talas det ofta om att det är bättre både för personal och patienter om personalen själva driver verksamheten. Sällan eller aldrig får vi höra talas om hur dessa privata initiativ leder rakt ut i ett moras av vinsttänkande och feta aktieutdelningar till ledningen inom företaget, i stället för vård av behövande. I februari i år avslöjade DN att det offentligt finansierade Maria Beroendecentrum för vård av missbrukare i Stockholm, efter privatiseringen 2002 delat ut närmare 60 miljoner till de fem största ägarna i stället för att satsa på patientvård. I samband med avslöjandet tvingades kritikerna bort från vårdföretaget.

Historien skulle kunna vara hämtad ur Michael Moores senaste dokumentärfilm "Sicko", som är politisk propaganda av bästa slag mot det amerikanska sjukvårdens odemokratiska system. I dryga två timmar sitter man och ryser över försäkringsbranschens exempellösa girighet, som helt tagit över sjukvården i USA och som satt i system att neka folk vård. Utan att blinka dömer köpta försäkringsläkare människor till lidande och död, för att i stället sko sig på försäkringstagarnas premier.

Jag ska erkänna att jag har aldrig varit något större fan av Michael Moores pamflettartade och starkt populistiska dokumentärer, som givit honom ett världsrykte av att vara en att de största Bush-hatarna i hemlandet. Båda hans tidigare dokumentärfilmer "Bowling for Columbine", 2002 och "Fahrenheit 9/11", 2004 har det regnat priser över, även om kritiska röster på senare tid vid enstaka tillfällen har kunnat tränga sig igenom hyllningskörerna. Visst, man kan tycka att det är nödvändigt och till och med viktigt när han lufsar runt som "folkets" representant och häcklar makthavarna i världens mäktigaste land. Men ofta har hans plumpa ironier och häcklande gränsat till mobbing och då kan de som vid första anblicken renderar gemensamt knutna nävar i fickorna och befriande jubel i salongen fastna som en klibbig kaka i munnen.

I "Sicko" har Moore övergivit de värsta ironierna, tonat ner Bush-hatet och sina plumpa skämt, även om han stundom fortfarande har en faiblesse för att överdramatisera och sentimentalisera verkligheten. Det har Moores berättardramaturgi vunnit på och den nakna verklighet han skildrar är som en svidande örfil och ett uppvaknande: Vad det det här vi amerikaälskare drömde om?

Moore har i alla sina filmer vänt och vridit på två begrepp som USA alltid satt högst av allt: frihet och demokrati. Moore borrar i de där begreppen utifrån olika perspektiv och synar vad de egentligen innebär bakom den politiska retoriken. I "Sicko" berättar han med filmkameran tätt intill en grupp människor som altruistiskt ställde upp för att rädda människoliv den 11 september och följdriktigt utnämndes till hjältar. Nu har de drabbats av olika sjukdomar, men får ingen hjälp i hemlandet, som dessutom är världens rikaste land. Det leder för Moores del till två frågor: Vad är det för fel på amerikansk sjukvård? och "Vad är det för fel på oss?
I filmen försöker han ge oss svar på de frågorna, vilket leder till en irrfärd runt världen, där han tycker sig finna svar på de mest oväntade håll.

Det blir både tankeväckande, rörande, upprörande och humoristiskt när Moore med sina krassliga hjältar och sig själv som den store heroen Odysseus ställer kosan mot Guantanamo, för att till slut kliva iland på sitt svunna Ithaka, nämligen Kuba. Där är sjukvården lika fri som i USA:s grannland Canada och de europeiska länderna Storbritanien och Frankrike, som han också besöker i sin enträgna jakt på svar.

Av Monika Wehlin 01 okt 2007 15:04