Jag är ingen deckardrottning

Författaren Stefan Whilde f.1966 är lite småtrött på skurhinkar och självmordsnostalgi. Han menar att det finns mer här i livet än psykofarmaka och betongutsikt. Så han har skrivit en bok, en komedi, en skröna, en erotisk soaré, om glädjen, en glädje som på intet vis utesluter maffiga intriger och överlagda mord.

”Man kan se Köttänglar som en programförklaring”, har Whilde avslöjat till en nära vän Whilde slutade ställa upp på intervjuer för två år sedan, han anser sig inte ha något vettigt att berätta utöver det som berättas i hans böcker.

Vidare avslöjar han, för samma vän, att arbetet med romanen var ”som att stiga ner i helvetet med en fackla”. Vad som ligger bakom detta poetiska uttalande är för tillfället höljt i dunkel.

”Jag vill helt enkelt slå ett slag för tjocka kvinnor och för rätten att ta lagen i egna händer.” hemlig källa

Köttänglar är tillägnad Belinda Olsson, Margareta Winberg och Tiina Rosenborg med flera. Whilde har försäkrat att detta inte är en medveten provokation. I vanlig ordning får alla frågor svar i boken som ges ut av h:ström – Text & Kultur hösten 2007.

Om Whilde kan man annars säga att han inte är särskilt känd, även om en av hans tidigare romaner översatts till litauiska. Han gör inga anspråk på stora rubriker och tackar alltid nej till att vara med i teve.

”Det enda jag vill är att sälja massupplagor av mina böcker så att jag kan försörja mig själv och min son”, lär Whilde ha sagt i ett slutet sällskap. Äktheten i påståendet måste dock ifrågasättas eftersom källan är polis till yrket. Däremot fotograferades Whilde när han från ett hustak i södra Malmö en kväll vid solnedgång lyfte ena armen mot himlen och ropade, troligtvis i en megafon inhandlad på svarta marknaden, att, och vi citerar:

”Ingen jävel kan ta mig!”

Händelsen inträffade för snart tjugo år sedan och har inget med den här textens övriga innehåll att göra.

Vissa rykten gör gällande att Stefan Whilde i själva verket är en pseudonym och att Liza Marklund döljer sig bakom pseudonymen. Marklund skulle i så fall använda sin Whilde-personlighet för att fly reporter Annika Bengtssons kaotiska liv in i en mer fantasifull och farlig värld. Man har hört Whilde-Marklund mässa på öppen gata: ”Jag är ingen deckardrottning, jag är ingen deckardrottning, jag är ingen deckardrottning!” Detta kan vara de första tecknen på en galopperande schizofreni, något som, enligt Whilde, inte nödvändigtvis behöver klassificeras som sjukdom.

Mindre vanliga, men ivrigt florerande, rykten säger att Whilde tros vara släkt med Camilla Läckberg, att han agerat välbetald spökskrivare åt jägaren Jan Guillou, extraknäckt som Leif GW Perssons coach och att han nobbade Maja Lundgren när de träffades på en campingplats i väna ungdomen.

Det sistnämnda resulterade i en Lundgrensk bekännelseroman på åttahundra sidor vilken dock refuserades av förlaget med motiveringen:

”Who the fuck gives a shit about, what’s his name, Whilde!” fast på svenska språket förstås

Det enda man vet med säkerhet är att alla frågor kanske får svar i Whildes nya bok som heter Köttänglar och är en hejdundrande självbiografi.

Av Stefan Whilde 25 sep 2007 08:36