Zenobia och kungariket Palmyra

Det västromerska riket gick under 476 e.Kr. Den östra delen höll på att gå under redan på 200-talet när först goterna gjorde ett plundringståg som slutade med att man landsteg i Pireus och erövrade och plundrade själva Athen. Bland de kulturskatter som goterna förstörde var Dianatemplet i Ephesos. Templet beundrades som ett av världens sju underverk.Enligt Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall så hade tre på varandra ” följande världsvälden, det persiska, det makedonska och det romerska vördat dess helighet och berikat dess prakt. Men de råbarkade vildarna från Östersjöns kuster saknade helt känsla för de sköna konsterna och de föraktade den främmande vidskepelsens inbillade fasor.”

Ett svårt hot mot det östra delarna kom från Persien som i Schapur fått en ny kraftfull ledare. Enligt Gibbon beslöt den romerske kejsaren Valerianus att ”trots sin långt framskridna ålder marschera till Eufrats försvar. Under hans marsch genom Mindre Asien inställde goterna sina härjningståg till sjöss … Han gick över Eufrat, mötte den persiske härskaren under Edessas murar, blev besegrad och tillfångatagen av Schapur.” Den persiske härskaren härjade och plundrade nu Mindre Asien.” De ståtliga byggnaderna i Antiochia, såväl privata som offentliga, blev plundrade eller förstörda, och den talrika befolkningen blev antingen nedstucken eller bortförd i vanärande fångenskap./-/ Han hyste inga förhoppningar om att kunna göra några stadigvarande erövringar i kejsardömet och därför ville han lämna efter sig en så fullständig förödelse som möjligt medan han förflyttade provinsernas befolkning och rikedomar till Persien.” Romarriket skulle räddas av senator Odenathus ifrån Palmyra.” Han mötte Schapur, men han gjorde det med vapen i hand. Han ingöt sin egen anda i den lilla här som han hade samlat i Syriens byar och i nomadernas tält i öknen, strövade runt den persiska hären, oroade dess reträtt och erövrade en del av krigskassan, och en ännu större framgång, några av storkonungens kvinnor. Till slut blev Schapur tvungen att retirera över Eufrat med alla tecken till brådska och förvirring. Med denna bedrift lade Odenathus grunden till sitt framtida rykte och sina rikedomar. Roms majestät som trampades under fötterna av en perser, återupprättades av en syrier eller arab från Palmyra./-/

Vi får veta att Valerianus, slagen i kedjor men klädd i den kejserliga purpurn, ställdes ut till mängdens beskådande, ett levande bevis för en fallen storhet, och att perserkungen inte steg till häst utan att placera sin fot på kejsarens nacke./-/ Men hur den olycklige Valerianus än behandlades i Persien, kan man åtminstone med säkerhet fastslå att den ende romerske kejsare som någonsin föll i fiendens händer tynade bort i hopplös fångenskap./-/

Mellan 250 och 265 rasade en häftig pestepidemi i alla provinser. Man har beräknat att mer än hälften av Alexandrias befolkning dukade under av krig, pest och hungersnöd.”

Odenathus blev med romarnas enhälliga gillande och den nye kejsaren Gallienus medgivande tilldelad titeln augustus och han anförtroddes också formellt makten i Orienten. Denne skulle dock överglänsas av sin fru Zenobia. Enligt Gibbon ” gjorde hon gällande att hon härstammade från de makedonska kungarna , i skönhet var hon sin anmoder Kleopatras like, men överträffade henne såväl i kyskhet som i mod./-/ Sitt manliga intellekt hade hon ytterligare utvecklat genom flitiga studier. Hon var inte främmande för det latinska språket, och hon behärskade flytande grekiskan, syriskan och egyptiskan. Hon hade för eget bruk författat ett sammandrag av Orientens historia, och under den oförliknelige Longinos ledning kunde hon jämföra skönheten i Homeros och Platons verk. Denna ovanliga kvinna skänkte sin hand åt Odenathus som från en anspråkslös ställning arbetade sig upp till härskare över hela den romerska Orienten./-/ Hon hade vant sig vid de svåraste kroppsliga ansträngningar, hon värdigades inte att färdas i täckta vagnar utan visade sig mest på hästryggen iförd krigarens dräkt och ibland gick hon miltals till fots i spetsen för sina trupper. Odenathus framgångar måste till stor del tillskrivas hennes oförlikneliga klokhet och själsstyrka. Deras lysande segrar över den persiske storkonungen som man två gånger förföljde så långt som Ktesifons portar lade grunden för deras gemensamma rykte och makt./-/

Under ett gräl på en fest dödades Odenathus av sin brorson Maeonius och denne hade inte hunnit anta titeln augustus förrän han av Zenobia offrades till den döde makens minne. Stödd av Odenathus trognaste vänner besteg hon utan dröjsmål den ledigblivna tronen och regerade i mer än fem år med manlig kraft över Palmyra, Syrien och Orienten./-/ Med de romerska härskarnas folkliga uppträdande förenade hon de asiatiska hovens pompa och ståt och av undersåtarna fordrade hon samma devota dyrkan som ägnades Cyrus efterträdare. Hennes tre söner fick en latinsk uppfostran och visade dem ofta för trupperna iförda den kejserliga purpurn. För sig själv hade hon reserverat diademet samt den ståtliga men tvivelaktiga titeln Österns drottning./-/ Man kan inte frånkänna Zenobias politik en viss tvetydighet, och det inte omöjligt att hon hyste planer på att upprätta en självständig och mot det romerska riket fientlig monarki.”

I Bonniers stora lexikon står det följande om Palmyra:” Forntida handelsstad och karavanstation i Syriska öknen, 220 km.n.ö. om Damaskus. Palmyra var på 200-talet e. Kr. huvudstad i ett betydande välde, som kom i motsättning till Rom och intogs och förstördes av Aurelianus 272 e. Kr. Ruinerna tillhör romartiden främsta.”

Tillbaka till Gibbon:”Österns öde avgjordes i två slag….det ena vid Antiochia och det andra vid Hemesa./-/ Palmyra var den sista besittning som Odenathus änka hade kvar… och hon förklarade hjältemodigt att hon i samma ögonblick som hon upphörde att regera skulle ta sitt liv./-/ Zenobias fasthet stöddes av hoppet att hungern inom kort skulle tvinga den romerska armén till återtåg genom öknen…och den inte helt omotiverade förhoppningen att Orientens konungar, framförallt den persiske monarken, skulle gripa till vapen och hjälpa sin allierade. Men Aurelianus stora tur och ihärdighet övervann alla hinder. Schapurs död som inträffade vid denna tid... följdes av inre oroligheter i Persien./-/ I detta skede beslöt Zenobia att fly. Hon besteg en av sina snabbaste dromedarer och hade redan nått till Eufrats stränder när hon hanns upp av Aurelianus förföljande kavalleri, greps och fördes till kejsaren./-/ Efter att Palmyra hade gjort uppror förstördes staden./-/ Sedan Roms grundande har ingen fältherre varit mera förtjänt av en triumf än Aurelianus, och aldrig hade en triumf firats med större pompa och ståt./-/ Massorna riktade sina blickar på kejsar Tetricus och Österns drottning./-/ Den fagra Zenobia var fjättrad med guldkedjor, en slav bar upp den guldkedja som hon hade om halsen, och hon var svimfärdig under den nästan olidliga tyngden av juveler. Hon gick till fots framför den praktfulla vagn i vilken hon en gång hade hoppats att göra sitt intåg i Rom./-/ Kejsar Aurelianus tillfredsställde sin fåfänga när han lät Zenobia leva i överflöd. Han skänkte henne en vacker villa i TiburTivoli omkring tre mil från huvudstaden, och vad det led fann drottningen sig till rätta som romersk matrona. Hennes döttrar gifte in sig i förnäma familjer och hennes ättlingar levde ännu på 400-talet.”

Så slutade sagan om drottning Zenobia av Palmyra. Slutet gott, allting gott.

Av Yngve Karlsson 22 sep 2007 13:45