Björn Ranelid överväger att sluta skriva

När jag kom till Sverige 1972 fick jag lära mig ett helt nytt språk, ett språk som var lika obegripligt för mig, som polska är för en svensk. Jag lärde mig att läsa och skriva, att stava och binda ord efter varandra så att de bildade ungefär det man kunde läsa lite här och där. Då och då när tid har givits, har jag läst någon bok, ingen speciell författare, men böcker som lämnade ett lagom intryck, och ibland som givit budskap på olika finurliga sätt. Jag kände nog att jag behärskade språket ganska bra, och kunde ta till mig det jag behövde.

En dag fick jag tag i en bok skriven av Björn Ranelid, jag var inte bekant med honom utan började läsa som vanligt när plötsligt mitt innersta ryckte tag i mig och sa "Angus vakna upp för helvete, du läser bara rakt igenom, stanna upp och känn efter, märker du inte?" Och plötsligt gick det upp för mig, plötsligt kände jag att jag för första gången i mitt liv läste i färg. Här fanns en författare som visade mig att jag ännu inte lärt mig det finaste med detta språk. Han skrev på ett sätt som gjorde att ordet "rapsfält" kändes gult, ordet "curry" gav en smak och ordet "rasist" väckte vrede. Jag förstod med ens hur det måste ha känts för dem som tittat på svartvit tv i många år plötsligt kunde se på tv-bilden, en röd ros.

Den dag min mor kom hem och hälsade, på strax efter en bokmässa i Göteborg, bärande en svart bok och med ett stort leende sa "Angus, jag har en signerad bok av Björn Ranelid till dig, titta på insidan vad han skrivit, det står där svart på vitt". Jag svarade henne "Mor, kära mor, om Ranelid har skrivit så står det i färg." Hon smålog mot mig med den där minen som betyder "Han e allt lite konstig den där Angus" Jag kan inte riktigt förklara känslan av att få en signerad bok av den författare som gett mig tillträde till en ny dimension vad gäller svenska språket, men jag kan väl säga som så att skulle det börja brinna inatt så kommer folk att se mig springa ut med en bok i handen, det är ett som är säkert.

Med fasa läser jag då idag hur Björn Ranelid kanske funderar på att sluta skriva, av olika påhopp och smädelser av olika personer, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna skriva något som ska beröra en människa som vanligtvis är den som berör, men för att försöka mig på lite Ranelidska vill jag säga till Björn Ranelid "I jantelagens vagga blir den ärligt uppriktige ett villebråd"

Jag måste säga att likväl som Jussi Björling på hög volym på sin pappas gramofon tystade visslan i Björn Ranelids huvud, så tystar en stund med en Ranelidbok det svartvita i min vardag.

Och till Björn Ranelid vill jag säga att om kulturchefen Maria Schottenius behandlar dig som luft, så ska du betänka vilket vi klarar oss bäst utan, Maria Schottenius eller luft.

Av Angus Liddell 16 sep 2007 12:59