Bränd med konst eller hundar

Konst är något alldeles speciellt för en del mycket rika personer. S.k. konstsamlare. De köper en tavla för en halv miljard kr - för att genast låsa in den i ett bankvalv. För min del skulle jag nog inte känna något större medlidande om en sådan "samlare" låg vaken på nätterna och funderade på om valvet är säkert.

Dessa "konstvänner" kan betala i stort sett vad som helst för en Picasso, en Renoir, en Matisse eller en van Gogh. Det är väl deras fulla rätt, åtminstone rent juridiskt, att göra så.

Men är det etiskt riktigt att undanhålla klassiska konstverk från allmänheten? Ett svar på den frågan kan vara att en kopia - eller en förfalskning! - kan vara lika bra att titta på som ett original. Ingen bör väl egentligen ha ont av att originalet är inlåst om man inte vet om det och ändå inte ser skillnaden. Så kallt kan man faktiskt resonera. Vem tror för övrigt att det är den äkta Mona-Lisa som hänger i Louvren?

Konst har blivit en både kapitalistisk och kriminell bransch. Vad då, kriminell? Jo, pengar tjänas på förfalskningar och många konstverk köps med pengar som "tvättats". Det stjäls och begås andra brott för att komma över konst.

Samtidigt som en del tjänar grova pengar på andras konst så lever många konstnärer världen över i fattigdom. Åt den som haver/stjäler skall varda givet.

Ett skäl till att vilja hemlighålla konst kan vara att man inte vill att vare sig andra bovar eller skattemyndigheterna ska få veta var konstverken finns - eller vem som är ägaren.

Jag är varken socialist eller kommunist eller något i den stilen, men jag har sedan länge ansett att de enorma klyftorna mellan mycket rika och mycket fattiga inte bara är oetiska utan oacceptabla. Samt farliga. Nonchalansen och egoismen mot omvärlden är ibland total hos de som har "för mycket" pengar.

Ett exempel på nonchalansen är den japanske konstsamlaren som sa att han ville bli kremerad tillsammans med två av sina för enorma pengar inhandlade konstverk: en Renoir och en van Gogh.

Utan alla jämförelser i övrigt så väckte det stor uppmärksamhet när den allvarlige humoristen Ulf Larsson berättade att han vill bli begravd tillsammans med askan efter sina redan avlidna hundar. Det kunde jag förstå och notera med ett leende.

Men när jag hörde den japanske samlarens kremeringsmotivering blev jag förvånad och bedrövad. Han hade ett mycket speciellt skäl för att bli kremerad med målningarna: han ville bli av med arvskatten!

Tänk att vara så omtänksam om sina barn och barnbarn…

Av Åke Askensten 06 sep 2007 13:12