20 år och såååå kaxig jag var!

Det fanns inte en fråga jag inte hade ett svar på. Jag var tuff, stentuff! Inuti min kropp bultade inte ett hjärta, utan en sten upphängd i mänskliga senor.

När jag beställde en drink i baren behövdes ingen is. Det räckte med en blick från mig och drinken var kyld. Arrogansen var högre än Empire State building, vilket jag inte ens på den tiden visste existerade.

Så vad fick mig att stoltsera på skyhöga klackar, fräsa istället för att tala vänligt och LYSSNA på vad andra, äldre, hade att säga. Ja, det är min hemlighet.

Det tog över tjugo år innan jag delade med mig av hemligheten med en enda människa. Jag var över fyrtio år gammal och personen i fråga var en psykolog.

Det var inte mitt första möte med en psykolog men det var den rätta. Med det menar jag förtroende. Att våga tala om det som gör ont. Det klarade inte jag att göra med vem som helst. Men hon, för det var en hon, lyckades med att få mig att berätta.

En gång i veckan under ett års tid, satt jag mittemot henne och berättade och grät. Som om våren, när solens heta strålar smälter isen på floden, forsade mina tårar, varje gång vi möttes.

En gång grät vi båda två. Tack vare hennes professionalism och stora hjärta, som rymde även mig, lyckades jag se det jag inte sett tidigare, lyssna på det jag inte hört och förstå det jag inte tidigare förstod.

Mitt livs historia har jag bitvis redan berättat om, i mina böcker. Men i böckerna vet bara jag vad som är fiction och vad som är sant. Det är också ett sätt att bli fri från sina demoner. För mig fungerar det jättebra. Visst, jag har skrivit mycket här på sourze också, men utifrån mitt perspektiv, är det en promille av mitt liv.

Jag har skrivit en sann historia, men boken har inte kommit ut än. Den handlar om min kamp att försöka bli med barn, vilket jag inte lyckades med. Men inte heller den boken berättar om mitt liv innan jag fyllde tjugo år.

Kanske, en vacker dag, kommer den, mitt livs historia, men frågan är om jag berättar allt.

Det jag vill ha sagt med den här artikeln är att när du är tjugo, är du säker på att du vet och kan allt, men det är inte förrän du är över fyrtio som du förstår att du hade fel.

Av Ramona Fransson 06 sep 2007 11:53