I kamp mot entonigheten Del 2

Programmet Democracy Now!
Ett gammalt funk-beat ackompanjerar vinjetten, ett snyggt videocollage som avslutas med bilder på den gamla brandstation på södra Manhattan från vilken WBAI sänder. Bilden växlar över till Goodman som presenterar dagens rubriker. Rösten är distinkt och engagerad och hennes framtoning inger förtroende.
Programmet är till formen ganska typiskt för ett fördjupande nyhetsmagasin. Det inleds med en 10-15 minuter lång nyhetssammanfattning följd av en minuts musikpaus då medsändande radio/TV-stationer kan sända sina reklaminslag. Den resterande tiden används i regel till fördjupning kring dagens ämnen med intervjuer och debatter etc.

"Amy Goodman har tagit den undersökande journalistiken till nya nivåer av spännande, informativ och fördjupad analys. Hon har outtröttligt angripit de svåraste och mest utmanande frågorna, utan tvekan och med stort mod. Hon bidrar på ett unikt sätt till att göra folket informerat vilket ju är en förutsättning om "democracy now" ska bli nåt mer än en dröm." - Noam Chomsky

Med jämna mellanrum ersätts hela eller delar av den normala nyhetstimmen med olika temainslag, allt ifrån intervjuer med politiker, aktivister, debattörer till inspelade föreläsningar eller politiska tal, bland andra har Howard Zinn och Noam Chomsky medverkat vid flera tillfällen. Man gör även historiska återblickar, till exempel på årsdagen av en viktig politisk händelse, eller så gör man ett särskilt uppmärksammande av en angelägen fråga som man anser ha undertryckts av bolagsmedierna.

Den tystade majoriteten
Men det som verkligen skiljer ut Democracy Now som en troligen unik företeelse är perspektiven, den tydliga identifikationen med den tysta majoriteten eller tystade majoriteten som Goodman uttrycker det. Och seriositeten. Hela programmet genomsyras av en känsla av medvetenhet, historisk förankring och engagemang. Dessutom är det subjektivt, öppet subjektivt. Inte så att man predikar sina åsikter men det är tydligt utifrån vilken värdegrund och övertygelse man väljer sina ämnen och ställer frågor. Ingen behöver undra.

I en intervju med den alternativa nyhetssajten GNN fick Amy frågan hur hon ser på journalistisk objektivitet och hur hon ville kommentera synpunkter som riktats mot henne i detta avseende.
- Jag menar att vi alla har åsikter och vi måste helt enkelt vara ärliga med det. Som journalister måste vi vara rättvisa och noggranna och skapa utrymme för alla röster - och det är det som företagsmedia corporate media vägrar göra. Hon understryker vidare att man måste fråga sig vilken röst media ytterst företräder, vem som äger medierna. Under Gulfkriget var CBS ägt av Westinghouse. NBC ägdes av General Electrics. Dessa är två av de största kärnvapentillverkarna i världen och var de största leverantörerna av de vapen som användes under Gulfkriget
Amy Goodman och Juan Gonzales - värdpar med tyngd

Amy Goodman är som framgått ingen vanlig nyhetsuppläsare. Hon är av judiskt ursprung och är uppvuxen i en hemmiljö som präglats av politik och aktivism. När jag frågar henne vad som väckte hennes engagemang förklarade hon att hemmiljön gjort att det alltid funnits med som en naturlig del av hennes liv.
- Jag har alltid varit inom media och alltid varit aktiv sedan jag var ung, i highschool var jag redaktör för skoltidningen. Då var det för att hålla rektorn ansvarig - nu som vuxen försöker jag hålla presidenten ansvarig.
Amy ser som sin journalistiska uppgift att ge en röst åt vanliga människor. Hon arbetar efter sin ofta upprepade devis, "to go where the silence is, and give a voice to the silenced majority".

Förutom att producera oberoende radio/TV, vilket utgjort större delen av hennes karriär, har hon gjort två mångfaldigt prisbelönta dokumentärfilmer. Första gången var 1990 och 1991 då hon med kollegan Allan Nairn reste till Östtimor för att rapportera om den USA-stödda Indonesiska ockupationen av Östtimor. Dokumentären heter " Massacre: The Story of East Timor" och belönades med bland annat "Robert F. Kennedy Price for International Reporting".
Senare gjorde hon ytterligare en dokumentär tillsammans med en av producenterna för Democracy Now, Jeremy Scahill. Denna gång åkte de till Nigeria vilket resulterade i radiodokumentären, "Drilling and Killing: Chevron and Nigerias Oil Dictatorship", som avslöjade Chevrons inblandning i morden på två protesterande bybor. Även denna gånga blev de flerfaldigt belönade med prestigefyllda priser.
Förra året släpptes hennes bok, The exception to the rulers, vars tema hon föreläst om i ca 70 sjuttio städer. Micheal Moore lär ha kommenterat boken med följande: "Pick up this book, shake your head in disbelief and disgust as you read it, and then...go raise some hell!"
Vid sidan av Amy sitter för det mesta Juan Gonzalez som är programmets "andrevärd". Han har varit kolumnist på New York Daily News since 1988 och också han har vunnit ett flertal priser för sin undersökande journalistik. Nyligen valdes han till ordförande i Latinamerikanska journalisters riksorganisation National Association of Hispanic Journalists .

- Hur är relationen är till de stora mediebolagen, finns det något utbyte eller blir ni i huvudsak ignorerade?
- Det händer då och då att vi blir inbjudna att delta i något program men de bolagsmedia stänger i princip ute oliktänkande och systemkritiska röster medan vi är en fristad för de samma, vilket innebär att vi i princip ockuperar olika universum.

- Amy, du sa en gång att du trodde att "osanrerad" rapportering faktiskt skulle eliminera förekomsten av krig. Kan du utveckla?
- Jag tror om vi visade krigets bilder, bilder av döda barn som ligger på gatorna, kvinnor som fått sina ben bortsprängda av klusterbomber, om vi visade dessa bilder under bara en vecka - så tror jag att amerikaner skulle säga nej till krig och att krig inte är lösningen vid konflikter. Men vi ser inte dessa bilder, det ser ut som ett datakrigsspel, det ser ut som ett spel - du känner ju till kortleken med Irakiska officerer. Media lyckas att få det att se sterilt ut, befriat från smärta.

- I CNN-programmet Diplomatic License kritiserades indignerat arabiska medier för att inte sanera sin krigsrapportering. Hur skulle du vilja kommentera det?
-Till att börja med, du tittar på CNN international?
- Ja, det stämmer.
- Det är nåt helt annat än CNN Domestic och jag tycker detta faktum avslöjarr CNN mer än något annat. Man behöver inte jämföra CNN och Al-Jazïra, det räcker med att jämföra CNN Domestic och CNN International, det är otroligt! De vet precis vad de gör eftersom det är sina egna bilder man klipper bort när man ska visa det för den inhemska publiken.När du tittar, då vet de att de inte kan komma undan med att sanera rapporteringen fullständigt eftersom du har mer att jämföra med - så du skulle säga det här representera inte verkligheten. Här i USA är det genomgående utraderat så de kan komma undan med mycket mer. Diplomatic License har vi inte alls här i vårt land.

Jag ber henne utveckla hennes resonemang om att undvika bildsanering.
- Det är väldigt smärtsamt men det är vårt jobb att gör det. Vi intervjuade Aron Brown stor CNN-profil i USA och sa: "Var är bilderna av kriget?" och han svarade; "Well, det är en fråga om smak.".
- Men det är kriget som är smaklöst, inte bilderna. Bilderna vi kommer att visa imorgon är fruktansvärda. vi tittade på dem och frågade oss själva - hur kan visa detta? Men det är inte bilderna som är förskräckliga, det är kriget, och det är vårt ansvar visa dem. Vi är inte där för att vinna popularitet. Vi är där med ett ansvar att uppsöka de platser där tystnad råder - för där finns lidandet.

Break the sound barrier
Som icke-amerikan får man lätt uppfattningen att även den vanlige amerikanen lätt accepterar amerikanska övergrepp, direkta och indirekta, så länge det ligger i USA’s intresse. Tycker du det stämmer?
- Ja absolut, och media rättfärdigar dessa övergrepp varje gång. Det är faktiskt alldeles häpnadsväckande - medan det Amerikanska imperiet växer sig allt starkare och når över hela jorden, så blir det amerikanska folket mer och mer isolerade och avskärmade från resten av världen. Och även om det blir fler och fler kanaler så minskar spridningen av åsikter - och denna utveckling sprider sig nu sig till resten av världen genom det globaliserade näringslivet.

Vågar du vara optimist när det gäller mediautveckling i USA? - Ja, oberoende media växer i USA. Democracy Now "plockas upp" av två-tre stationer i veckan vilket är helt fenomenalt. Jag upplever att det finns en hunger i detta land, en hunger efter oberoende röster. Vi är otroligt viktiga, jag menar, det faktum att men inte hittade några massförstörelsevapen avslöjar mer än bara Bush-administrationen, det avslöjar hur media okristikt förmedlade och underbyggde administrationens lögner.

Jag frågar avslutningsvis hur man som vanlig mediekonsument ska kunna bli medveten om de brister som, enligt henne, mainstream-medierna präglas av, när man inte har något annat att jämföra med. Amy konstaterar att det är en viktig del av problemet. Hon sammanfattar med en av de fraser som är återkommande i hennes journalistiska aktivism, ".. we have to break the sound barrier!".

Intervjun gjordes för två sedan

Av Magnus Stenson 04 sep 2007 09:35