I kamp mot entonigheten Del 1

"Ta vilken dag som helst, lyssna först på nyheterna på CNN .. och därefter lyssna på Pacifica Radio - man kan tro att man hör nyhetsrapportering från olika planeter."
Amy Goodman, Programledare och Producent

Det är dagen för det amerikanska presidentvalet år 2000. På den oberoende radio- och TV-stationen WBAI hastar Amy Goodman igenom det sista förberedelserna inför dagens upplaga av nyhetsmagasinet Democracy Now. Två minuter innan sändning ringer telefonen och en kvinna förklarar att hon ringer från Vita husets PR-avdelning och att president Clinton vill ringa in till dagens program. När Amy efter viss förvirring förstått budskapet drar hon reflexmässigt slutsatsen att det är ett av alla de "udda" samtal som de får till redaktionen - "Yeah, right - whatever" säger hon och rusar in till studion där vinjetten redan spelas.

En timme senare har hon avslutat dagens sändning och är på väg ut för att ta en kopp kaffe med en kollega när producenten för dagen, Maria Carrion, upphetsat ropar från kontrollrummet att president Clinton är i telefon. Amy springer in i studion där hon hör Bill Clintons röst, "Hallå, hallå, är det nån där", tillsammans med dunket från det pågående latinomusikprogrammet. Snabbt drar hon ner musiken och upp skjuter upp mic-reglarna.
Amy: Mr President, är du där? Clinton: Jag är här, kan du höra mig? Amy: Vi hör dig. Mr President, du ringer runt till radiostationer för att uppmana människor att gå och rösta. Vad säger du till dem som upplever att båda partierna domineras av storföretagen och därför känner att deras röst inte gör någon skillnad?
Clinton: Det finns helt enkelt inte en gnutta bevis som stödjer denna uppfattning. Det är vad jag skulle säga. Därefter lägger han ut orden som om det vore ett mindre valtal. Amy försöker bryta in flera gånger under presidentens utdragna uppräknande av argument och det blir tydligt att presidenten kommit till den befogade slutsatsen att om han slutar prata så kommer en ny okonventionell och "oartig" fråga.

Presidentens avsikt att snabbt och smärtfritt skjuta in en hälsning och en uppmaning till lyssnarna att gå och rösta, utvecklade sig istället till en halvtimmes stenhård utfrågning om många av de stora och kontroversiella frågorna, till exempel; - Stödjer du ett stop tills vidare av dödsstraffet givet de studier som visar hur rasistiskt det tillämpats? - De två senaste FN cheferna för sanktionsprogrammet i Irak har avträtt sina poster och i samband med det beskrivit konsekvenserna av USA/FN’s sanktionspolitik som ett för folkmordliknande genocidal. Vad är din kommentar till detta? Hela intevjun kan höras på hemsidan.
Dagen efter får hon ett samtal från en kvinna på Vita husets stabskontor som berättar att de är ursinniga på henne för att hon brutit på mot grundreglerna för intervjun. Grundregler? frågade Amy. -Vilka grundregler? Han ringde upp mig och vill bli intervjuad - jag intervjuade honom.
- Han ringde för att uppmana folk att gå och rösta och du avvek från ämnet och dessutom höll du honom kvar mycket längre än de 2-3 minuter vi kommit överens om, förklarar stabskvinnan. - President Clinton är den mäktigaste mannen i världen, påminde Amy, han kan lägga på om han vill.

The acces of evil
Amy berättar senare i ett av hennes program att resultatet av denna händelse blev att Clinton-administrationen hotade att utestänga henne från Vita huset och en av dess talesmän förklarade för en reporter från News Day att de kan komma att straffa henne för hennes attityd genom att neka henne åtkomst access, inte för att jag hade någon att förlora, säger Amy och ler ironiskt. Vidare förklarade talesmannen för samma reporter att varje god reporter förstår att om man inte håller sig till grundreglerna så kan det ligga dig till last nästa gång man efterfrågar en intervju.
Amy vänder till TV- och radiopubliken och säger, för det första, vi hade inte kommit överens om några grundregler, för det andra, vi skulle inte ha accepterat några. Den enda grundregel vi lever efter är att du förhandlar inte bort dina principer för att få tillgång till makthavare. Det är vad vi kallar "The access of evil". Ordlek med "The axis of evil" - ondskans axelmakter

Pacifica Network och Democracy Now!
Amy Goodman är förutom programledare också ansvarig producent för programmet. Hennes passion för sin uppgift går inte att ta miste på och hon är oförsonlig i sin kritik mot bolagsmedia. Hon citerar gärna den amerikanska journalistik professorn, George Gerbner, som konstaterade att det är "storföretag med allt att sälja men inget att förtälja som uppfostrar våra barn idag".
Till mig säger hon: - Bolagsmedia är en del av etablissemanget. De speglar etablissemangets åsikter vilket innebär det spektrum av åsikter som ryms mellan republikanerna och demokraterna, vilket är ett väldigt smalt spektrum - för det mesta är de överens. ... Större delen av vårt land, för att inte tala om resten av världen, finns utanför detta spektrum. Vi vill erbjuda ett alternativ som speglar det utelämnade, ett bredare spektrum.
Inför presidentvalet 1996 beslöt man på Pacifica Network att tillfälligt producera ett dagligt magasin för nyhetsrapportering och diskussion kring valet. Man ansåg att det saknades program som vände sig till den vanlige amerikanen, som diskuterade politik utifrån vanliga människors liv. Programmet fick namnet Democracy Now! Amy beskriver händelsen i sin bok, The Exception to the rulers :
Lyssnarresponsen var enorm. Plötsligt blev vanliga människors liv och kamp betraktade som nyheter. Arbetande och arbetslösa, konstnärer, immigranter, de med bostad och de som var utan, systemkritiker, soldater och färgade - ingen stängdes ute. Jag kallar det "uppåt sipprande journalistik " trickle up journalism. Dessa röster är de som formar folkrörelser - rörelser som skapar historia. Det är dessa människor som förändrar världen lika mycket som generaler, finanspampar och politiker. Det är de som är " the mainstream" och ändå så blir de ignorerade av mainstream media.
Programmets popularitet ledde till att det permanentades som ett dagligt nyhetsmagasin. Därefter har utvecklingen varit anmärkningsvärd. Under de drygt åtta år som programmets sänts har andra lokala och regionala stationer löpande anslutit sig och takten har successivt ökat. I dagsläget anmäler 2-3 radio/TV-stationer per vecka sitt intresse att sända Democracy Now! - totalt är det nu över 300 stationer som sänder programmet.

Pacifica Radio grundades 1949 av pacifisten Lewis Hill. Hans vision var en genuint oberoende radiokedja som drevs av journalister och konstnärer, inte av storbolag som profiterade av kriget. För detta krävdes att man kunde finna andra finansieringsformer än reklam. Hill lanserade därför teorin om lyssnarsponsring, d.v.s. att man finansierar oberoende radio genom att be radiolyssnarna att betala. Det visade sig snart att teorin gick att omsätta i praktik och lyssnarsponsring är än idag grunden för hela Pacificas verksamhet - och ingen reklam förekommer.

Det började med en strejk
Amy berättar att från början nådde man bara en liten radie från den första stationen, som låg och fortfarande ligger, i Berkeley Kalifornien. Det var dessutom få som hade FM-mottagare då vilket gjorde att det blev en ganska trög start. Men 1959 startade man ytterliggare en station i Los Angeles och 1960 hände något mycket välkommet men oväntat.
Amy: - 1959 utbröt en strejk bland tidningsarbetare, så Herald Tribune och andra tidningar kunde inte ges ut vilket ledde till att alla annonsörer vände sig till radio för att få ut sin reklam. Ägaren till den kommersiella radiokanalen WBAI, filantropen Louis Schweitzer, kände sådan avsmak när han upptäckte hur reklamdriven media var, att han ringde upp Pacifica stiftelsen och sa: "Jag ger er den här radiostationen" vilket var otroligt, för de är så värdefulla. Men eftersom det var så långsökt att han skulle erbjuda dem detta så lade man på luren. Men han ringde upp igen och Pacifica lade på. Men han var envis, tro mig, så det slutade med att han faktiskt gav dem sin radiostation. Så det var den tredje radiostationen.
Och det är därifrån som Amy Goodman och hennes redaktion sänder Democracy Now! Senare etablerade man ytterligare två radiostationer, KPFT i Houston Texas och WPFW i Washington. Stationen i Houston kom att utsättas för sabotage redan första året, 1970. Ku Kux Klan hade uppenbarligen förstått Pacificas potentiella betydelse och sprängde därför deras radiosändare i luften vid två tillfällen. Sedan dess har den dock fått stå. Dessa fem stationer utgör Pacifica Network idag.
Amy berättar vidare att systemet med lyssnarsponsring inte bara överlevt inom Pacifica utan har nu också anammats av public radio NPR och public TV PBS men dessa har emellertid börjat kompromissa och accepterar vissa former av reklam.

- Men Pacifica har aldrig tagit det steget, vi accepterar ingen form av reklamfinansiering och vi förblir oberoende. Det är unikt och det är en modell för lokalradio i hela USA - och världen. Det finns idag ett stort antal lokala radiostationer och många av dem har anslutit sig som filialer till Pacifica - och de sänder Democracy Now. Vi är alla del av ett samverkande nätverk inom vilket vi kan dela program mellan oss och stödja varandra.
- Eftersom vi erfar den största mediakonsolidering detta land någonsin skådat är utvecklingen av oberoende media alldeles avgörande för öppenheten i kanaliseringen av det USA som vi lever i.

Fortsättning följer

Av Magnus Stenson 03 sep 2007 16:02