Möt döden i Colombia del 1

2004, Ecuador och Colombia.

Egentligen började det i Lima, Peru. Fast det visste jag inte då. I Lima hade det verkat som en förkylning. Rejäl, måhända, men inget mer än så. Anton, min eviga medresenär, hade också insjuknat. Och när vi lämnade den fuktiga, gråa staden Lima bakom oss, och satt där i ännu en sjaskig buss, så trodde vi att vi lämnat sjukdomen bakom oss. Tja, kanske Anton hade det. Men jag skulle komma få en liten överraskning i Ecuador. En liten present.

Första natten på ett av de värsta hotellrum jag funnit mig själv i, just på Ecuadors sida av gränsen, så var det någon som satte kniven i ryggen på mig. Ja, så kändes det i alla fall. När jag satte mig raklång upp i hotellsängen och förde handen till ryggslutet, så hade jag nästan väntat mig att hitta ett dolkskaft stickandes ut i njurhöjd. Och varje försök att lägga sig igen belönades med samma intensiva smärta. Så där blev jag sittandes. Hela natten. Med krampartad andning, alltmedans Anton snarkade utslagen i sängen bredvid.

Dagen efter skickade jag Anton att handla smärtstillande. Och vi bytte hotell. I fåfäng förhoppning om att kunna Byta Upp Oss. Men naturligtvis visade det sig bara finnas olika grader av helvete. Men jag hade ändå stapplat över gatan, dubbelvikt som en skadeskjuten revolverman i en gammal spagetthivästern, och checkat in på det nya hotellet. De hade inte bara tv- de hade lakan också. Lyx. Och om någon utomstående hade sett den här miljön vi befann oss i, så kanske frågan om varför jag inte tillkallade doktor eller åkte in på sjukhus, aldrig blivit ställd.

Anton kom tillbaka en timme senare med allsköns mystiska gröna och blå piller. Recept hade inte behövts. Jag klämde i mig allt som verkade vara smärtstillande, och flöt iväg på en liten flygande matta. Äntligen fick jag sova. När jag vaknade till liv framåt kvällen, visade hotellets tv "Snövit och de sju dvärgarna". Porrfilmsversionen. Jag såg mig omkring och insåg att någon elak djävel placerat mig smäck mitt i en David Lynch film. 3 tabletter senare sket jag fullständigt i vilket, medans sju dvärgar med stånd dansade runt i rummet.

Bussen som tog oss till Quito, dagen efter, försökte döda mig. Med varje gupp i den gropiga vägen, stacks nålar och rakblad och små fruktknivar in i min rygg och sida. Och där och då, i ångestens och smärtans buss- började jag för första gången tro att det här kunde faktiskt vara slutet. Nästa stopp- döden. Alla backpackers slutmål.


Läs fortsättningen här: Möt döden i Colombia del 2

Av Magnus Carlbaum 29 aug 2007 11:23