You are what you heat

När man funderar över riskerna för kommande världskatastrofer, har naturen den fördelen att förändringar går att iaktta och empiriskt observera. Slutsatserna som en överväldigande majoritet av klimatforskare har skrivit under ska givetvis inte bara lättvindigt förkastas. Däremot får man ifrågasätta motiven hos media- och maktelitens plötsliga instämmande. Speciellt när det sker samtidigt som klyftan mellan världens oljeproduktion och -konsumtion snabbt växer "peak oil". Den resulterande prisstegringen har först och främst gynnat oljebolagen och militärindustrin. Även världens största matproducenter och petrokemiska företag skördar nya vinster, när industriellt jordbruk subventioneras för storskalig etanolproduktion.

Till skillnad från naturen är världens börser och finansmarknader synnerligen mänskliga konstruktioner. Därmed blir de föremål för oändligt mycket mer spekulation och manipulation. I veckorna efter USA:s senaste börsras uppger allt fler ekonomer att det vi hittills har sett bara är isbergets topp. Förlusterna som orsakats av bostadslån till folk utan varken täckning eller förmågan att betala av dem utgör de första sprickorna i ett ofantligt fastighetsbubbla. Finansmarknadens tvivelaktiga innovationer där sådana skulder har fördelats, ompaketerats och sålts vidare var bara det senaste exemplet på tendensen att profitera på lågavlönade människors maktlöshet.

USA:s oavbrutna ekonomiska expansion under 90-talet skedde på låginkomsttagares bekostnad. Huvuddelen av de nya jobben erbjöd varken hygglig lön eller de framtidutsikter som den amerikanska drömmen traditionellt grundats på. Medlemskap i fackförbund fortsatte att rasa och industriproduktion flyttades utomlands. Lågprisvaruhusen blev USA:s största privata arbetsgivare och landets primära ekonomiska motor på grund av den växande del av befolkningen som helt enkelt inte hade råd att handla någon annanstans.

Men bostadsmarknaden har alltid varit ett nationalekonomiskt fundament. Uppumpade fastighetsvärden fick folk att uppleva en känsla av ökat välstånd och gav upphov till en explosion i hushållskredit, vilket i sin tur drev en ekonomi som i alltför hög grad baseras på detaljhandel. Bostadsbyggandet måste hållas igång och finansmarknaden siktade på den växande skaran av lågavlönade. Nu sker ett slags maktlöshetens revolution då underklassen har slutat betala bostadslån som snabbt blev dem övermäktiga. Detaljhandeln dalar den med. Den amerikanska riksbanken blir räddaren i nöden med punktinsatser som ger kortsiktig lindring men åsikter går isär om både effektiviteten och klokheten i en sådan reaktionär penningpolitik. Ekonomer må tvista om vart den globala ekonomin nu är på väg, men till skillnad från klimatforskarna uppnår de aldrig konsensus förrän kraschen definitivt har infunnit sig.

"Peak oil" är en teori som hittills inte funnit sin väg in i folks medvetenhet. Kanske det beror på att den komplicerade blandningen av geologiska och ekonomiska kunskaper är ännu mer oöverskådliga än vädret. Men förmodligen beror det på människans behov av förnekelse. Folk har visserligen svårt att föreställa sig en värld med högt stigande havsnivåer eller kraftigt sjunkande fastighetspriser. Men vårt dagliga beroende av bensin är en mycket konkret upplevelse. Tanken att tillgången kunde allvarligt riskeras är alltför skrämmande. De flesta av oss väljer en kompakt förnekelse av det enda andra alternativet - att acceptera förlusten och radikalt ändra vårt sätt att leva.

Till och med George W. Bush har i ett ovanligt uppriktigt ögonblick medgivit att amerikaner är "addicted to oil". Presidenten är som bekant nykterist sedan många år och det finns vittnesmål om hans tidigare drog- och alkoholproblem. Förmodligen vet Bush från personlig erfarenhet att förnekelsen är det riktigt stora hinder som står mellan alkoholistens fortsatta förnedring och förmågan att avhålla sig från att dricka. Förnekelsens spegelbild är självbedrägeri. Alkoholisten har oftast gott om fantasifyllda föreställningar om hur han ska reda ut sina praktiska problem - utan att behöva sluta med det självdestruktiva missbruket förstås.

Förnekelse av den kommande energikrisen har också sin bedragande spegelbild; vår övertro på teknik och mirakulösa lösningar som biobränsle. Vi verkar se positiva tecken överallt och vår tro på teknologin har aldrig varit så stark. Men bakom optimismen spökar vår naturliga tendens att förneka förlust. Mycket av det som de flesta av oss idag tar för givet kommer med all sannolikhet att bli utom räckhåll framöver. Nyckeln till vår fortlevnad blir hur vi kommer att handskas med livets nya villkor. Somliga kommer att ha svårare än andra. Men skillnaden handlar nog mindre om människors olika kunskaper och resurser än vår mentalitet, dvs. hur benägen man är att tänka om.

Härom veckan läste jag exempelvis en kolumn i Dagens Nyheter om global uppvärmning. Kulturskribenten Stefan Helgesson påminde i sin text inte bara om att vi är beroende av det system som orsakar klimatförändringar, utan han hävdade mer än så; "Vi är detta system." Helgesson menar att en nedmontering av systemet i själva verket skulle innebära att vi avskaffar oss själva.

För att illustrera det svåra med att minska flygandet, tog Helgesson fram exemplen på en svensk skogsingenjör som ibland jobbar i Jakarta samt hjälparbetaren från Brasilien som inte gärna kan åka tåg till Sudan. Jämsides med dessa två exempel beskriver han också familjen som åker på sistaminutenresan till Kreta för att "orka möta den tuffa höst som kommer".

Så långt går en svensk kulturskribent i sitt patos att identifiera sina medmänniskor; att vi skulle "avskaffa oss själva" om vi tvingas övervinna vårt inbillade behov av att åka på solsemester. Den svenska familjens tuffa höst jämställs med behovet av biståndsarbetare i Sudan. Svårt lär det bli för sådana som Helgesson och de familjer som han skriver om att anpassa sig till den nya verkligheten, vare sig den handlar om global uppvärmning, sinande oljefält eller en amerikansk börskrasch som orsakar svåra ekonomiska efterskalv världen över.

Själv ser jag inte fram emot något av de alternativen och jag bävar inför faran att samtliga inträffar - eller ännu värre, att de slår till samtidigt. Givetvis skulle en global oljekris och börskrasch påverka mitt liv på tusen sätt som jag aldrig nu skulle kunna förutsäga. Men personligen tror jag att jag skulle kunna slippa det största problemet; ångesten som kommer som ett brev på posten när förnekelsen slutar fungera. Kraftkällan till denna förnekelse är den farligaste formen av självbedrägeri. Det är tendensen att tro på människans maktfullkomlighet. Visserligen är känslan av att ha kraft över och kunna styra ens eget liv en förutsättning för överlevnad såväl som för människans trivsel och lycka. Men i denna tid av masskonsumtion har vi människor i västländerna blivit drabbade av en allmän övertro på vår egen makt. Fokus på fritiden och friheten om att dagligen kunna avgöra våra personliga val förväxlas med makten att kunna avstyra kriser och katastrofer. Samtidigt har man tillåtit det demokratiska underskottet att stadigt växa. Allt mer av vårt eget folkstyre har överlåtits till storindustri, överstatliga organ och den globala finansmarknaden.

Konfronterad med det enkla faktum att grunden till vår moderna existens - den lättflytande råoljan - börjar sina, sätter man allt sitt hopp till fantasier om att kunna fortsätta driva allting på något fantastiskt hopkok av biologiska restprodukter. Den kommersiella flygindustrin, massbilism, överdimensionerade bostadshus som byggs på åkermark långt utanför tätorter och externa köpcentra; allt detta ser vi som ett rimligt sätt att leva som dessutom kommer att fortsätta i all evighet med hjälp av trämassa, sockerrör eller genmanipulerade majs. Det enkla och alldeles uppenbara alternativet, att ändra vår överflödiga livsstil och börja leva förnuftigt och i samstämmighet med våra resurser, framstår som något helt galet och omöjligt. Hur skulle vi orka med den tuffa höst som kommer utan en sistaminutensresa?

Tror inte på det där med sinande oljereserver? Tänk istället på den politiskt korrekta versionen: klimathotet. Nu presenteras ett fullbordat faktum, världens medeltemperatur stiger. Konsekvenserna är tämligen lätt att konstatera; isen smälter. De stora frågorna är när och hur mycket och om det finns något vi kan göra i tid för att minska påverkan. Våra bästa svar hittills? Köp en hybridbil och betala en obetydlig frivillig avgift med flygbiljetten.

Hela 18 av människans koldioxidutsläpp orsakas av köttindustrin. Men det hörs inget i mainstream-media eller i Al Gores film om satsningar och subventioner för att få folk att börja äta vegetariskt. Om biobränsle kan täcka klyftan mellan världens sjunkande oljeproduktion och människans växande oljekonsumtion, bör rimligtvis åkermarken som numera producerar kreatursföda istället avsättas för etanolproduktion. Istället pågår en enorm omfördelning av åkermark från människans basföda majs, vete och ris för att producera drivmedel till våra bilar. Matpriserna stiger jämsides med oljepriset.

Hela människans historia - över 30 000 år - har präglats av vår kamp mot naturen. Mytologier och religioner, konst och vetenskap; allt har kommit till för att bättre förstå vår utsatthet inför naturens väldiga krafter. Endast under en bråkdel av människans historia har vi försökt tämja krafterna till vår fördel. Ändå pruttade naturen över New Orleans och hela samhället gick sönder.

Naturen har alltid varit och kommer alltid att vara människans primära moraliska fråga. Hittills har vår största påverkan varit destruktiv. Men oavsett någon dold dagordning uppmanas vi nu att vända på utvecklingen och rädda vår värld. Det återstår att se om Leo Tolstoj hade fel när han skrev "Alla vill förändra världen, men ingen vill förändra sig själv".

1 Individen och klimatpaverkan, Avdelningen for industriell ekologi, skolan for energi- och miljoteknik, KTH, Varterminen 2007

Av Patrick Gallagher 27 aug 2007 20:14