Hängaren

Den svaga belysningen förvrängde alla ansikten och svepte in dom som i en tunn, färgad plasma. Orolig musik skummade runt, också den kom utsipprande från okänd källa under taket.
Det luktade främmande av en mörk doft. Inte obehaglig, men inte särskilt blommig heller. Doften trängde sig in i kläderna och färgade av sig i håret.
Pipor av bambu gick runt.
Fat med vitt.

Besökarna satt utströdda och tittade på rummets storblommiga 70-talstapeter. Psykedeliskt ändrade de form och skepnad i ljuskonen från en skuggkastande, surrande projektor. Det Drömda Folket tillverkade alternativa verkligheter här. Ljus och droger utgjorde penslarna som övermålade det oönskade och lyfte fram affirmationerna i förgrunden. De levde här som fladdermöss; inkrupna i sprickor, trygga men undangömda. De gav namn åt ett grottfolk utan grottor.

Det gick inte att urskilja vem som var vem i det här ljuset. Jag störde några kontaktbara personer med en fråga.
- Vem äger stället?
Bara ovetande uppsyner reagerade. De skakade långsamt på huvudet. Ingen visste, eller ville veta. Bara bluffare använde snabbare rörelser än så, så jag gav upp.

Stället kallades Hangaren. Inte för att det på något vis liknande en hangar, utan för att namnskyltens prickar över första a:et hade slitits ut med år och väderlekar. Egentligen hette stället Hängaren. Det sas, att det aldrig var samma människor som gick in där, som kom ut igen.
Jag rös en aning, för namnet förmedlade samma tysta skräck som laddade atmosfären runt en bödel. Men jag anade också en annan känsla,- lättnad. Här började livets flygtur.

Hangaren låg längst in i en kullerstensgränd. Den här regiga kvällen glänste gatstenarna, upplysta av husets få fasadskyltar. Några gulnande höstlöv smetade sig fast i fukten. Andra viskade hest med törstiga röster, när blåsten drev iväg dem längs trottoarkanterna. De tumlade runt i sin egen mumifierade torrhet och ingick i en annan livsform.

Folk med uppfällda kragar och nedvända ansikten promenerade förbi eller gick in i porten. Dom var också bara en del av den här modlösa stämningsbilden; skugglösa i mörkret vandrade de ut och in i verkligheten, arkiverade.
Vart kom dessa tysta figurer från och vart tog dom vägen?

En långhårig kille i bandana hejdade mig och bjöd på te och pipa. Han utstrålade den sortens sympatiska vänlighet, som var smittsam. Vi slog oss ner på kuddar med benen i kors och jag lät mig serveras. Eftersom allting här var begrepplös ville jag hellre anpassa mig, än motverka något.
Jag drack samma osilad tidlöshet, åt hopp om självförverkligande. Lugnet det medförde kändes beständigt. Kroppen sögs upp i det. Jag blev ett med något som jag inte ens anade namnet på.

- Vad är din story? undrade killen och torkade av spill på sin romartidsinspirerade klädsel. Ett glänsande spänne på ena axeln höll draperingen på plats.

Allt var som bortblåst. Jag hade svalt så stora bitar av nu:et, att det förflutna kvävts. Kvar fanns eftersmaken, en bedövande enkelhet. Mitt förflutna transformerades till en surrealistisk film, vars innehåll inte angick mig riktigt och projicerades som underhållning på väggen. Allt som gjort mig till den jag var, sögs in i ett avstånd. Och det gjorde inget. Jag borde ha blivit vettskrämd, men istället njöt jag.

- Jag minns faktiskt inte, sa jag. När jag som mest behövde en mening i livet, var jag plötsigt på väg hit.

Killen nickade och lyssnade, som om han hade hört allt detta förut.
Han tände en pipa och drog några bloss. Eldslågan sprang upp mellan hans fingrar och sögs fast ordentligt i tobaksblandningen.

- Varseblivning skrämmer, berättade han. Det är svårt att leva lycklig. Att gå ur den medvetslösa tryggheten och in i
varseblivandets utsatthet, är en chockupplevelse. Födas och dö är samma sak. Det går att förena dessa olika tillstånd av samma existens, men samhället är inte anpassat efter sådana kriterium. Individuell frihet är förbjuden där. Därför är nästan alla olyckliga och vilsna, och de söker instinktivt efter sitt andra jag och sin helhet, i en kultur där ett sådant beteende bestraffas.

Hit gick man för att existera, utan att omgivningen lade sig i. Man förendes med sitt inre barn och andra jag igen. Vissa människor föddes in i livet, innan de var mogna för det. Det var dessa barn som hamnade på gränsen från början.

Dom förverkligade sig på andra sätt, när de fattat att verkligheten manifesterades i både en inre och självbekräftande tillvaro, som inte angick någon, och i en yttre, social verklighet som angick alla. De blev smitare från ett manipulativt kollektiv, som krävde för mycket och gav för litet.
När de förnyats av det bekräftande drogruset, ville de tillbaka och ta tag i samtiden på nytt. Problemet var, att när de blev sobra och som mest sårbara, då kom den betungande delen tillbaka, tyngre än någonsin, med sina påförda konsekvenser. Verklighetflykt kostar.

Chanslösa smet dom på nytt.
Samhället var nämligenn fullt av självutnämnda gudar som ville kontrollera sina jämlikar med regler, som egentligen saknade mening. Den onda cirkeln slöts om dem, obevekligt som vattnet runt en drunknande. Sökte de för länge, så var de inte längre välkomna tillbaka. Det enda som fanns kvar av verkligheten var Fördom.

- Hur hittar folk hit? undrade jag.

- För att dom är döda, log han. Du har inte fattat, va? Här vinner man bara tillbaka sin sålda själ. - Kanske.
- Det är ju bara ett uttryck, att sälja sin själ, visste jag.

- Alla säljer sin själ, upplyste han.

Varje gång man gjorde något mot sin vilja, så sålde man av en bit. Som mark. Viljan talade om vem du var. Allt som hände i världen började med en viljekraft. Endera hade man den, eller gick med på den. Viljan var all existens rätta natur.
Det fanns bara en universell synd, ett enda lagbrott, och det var att missbruka andras vilja. Förtrycka, tvinga eller döda, för att tillfredsställa den subjektiva viljan. Det absurda var att människan skapade tusentals lagar, som alla bröt den enda lagen. Det var alltså lagarna som var brottsliga, inte människorna.

- I en verklighet, där man bestraffar minoriteter med intolerans mot avvikande viljor enligt en lag som förbjuder intolerans mot minoriteter med avvikande viljor, är galenskapen ett faktum.

Killen reste sig upp för att gå. Men innan han gjorde det, sa han:
- Du har mer tid att ta tillvara. Och du ska återvända nu för att praktisera de insikter du fått.

- Herregud!

Han vände sig om. Han tillkännagav sig mitt i en självlysande dimbank av rök, där han sänkte pipan från munnen och och svarade mig:

- Ja?

Ett kraftfullt sug placerade mig på utsidan igen. Där rött var rött och konturer konturer.
Jag tittade ner i min tarotläggning - en fascinerande solfjäder av budskap - och i mitten fanns symbolen för förändringen, Den Hängde mannen, eller som han också kallades - Hängaren.
Kanske var det inbillning. Kanske inte. Men hans ena öga
gav mig en blinkning.

Av Isabella Mendrix 26 aug 2007 22:29