Järnrörskvinnan bekänner

På 1980-talet jobbade jag för Kommunistisk Ungdom. Jag var informatör ute på skolorna i Skånedistriktet, men även kontorist, porrbutiksinfiltratör och flitigt ansikte i demonstrationståg. Men jag passade aldrig in och fick sluta. Jag kallades anarkist och individualist och hade svårt för alla möten och gemensamma kafferep. Ett par år senare föll Sovjetunionen och man insåg att drömmen om likformighet var en bluff.

På 1990-talet flyttade en del av parlamentarismen ut på gatorna. Fascist- och rasiströrelser krävde att få visa upp sig på gator och torg, motrörelser som AFA Antifascistisk Aktion stod på andra sidan. Det blev en och annan öppen konfrontation och ganska mycket dold misshandel och förstörelse. Ibland hamnade svensk polismyndighet i centrum.

Salka Sandén, ung kvinna på den anarkistiska vänsterkanten och känd som Järnrörskvinnan hon greps under stormningen av ett ockuperat hus i Malmö efter att ha svingat ett järnrör mot en polis, befann sig mitt i händelserna under ett decennium och har skildrat sina och andras upplevelser i debutromanen Deltagänget.

Titeln syftar till ordningspolisens term på det eller de gäng som senare gjorde sig kända som AFA. I boken, som är en realistisk, ironisk skröna över sammandrabbningar, ockupationer, fabriksarbete och kamratskap, berättar Sandén på ett lättsamt och drillat språk inifrån kokpunkten. Det är en aning romantiserat, men blir bättre och mer komplext efterhand.

Den stora frågan som Deltagänget väcker är: Behöver vi människor en fiende att fylla vår tid med? En fiende gör oss aktiva, för oss samman i grupperingar och i grupperingarna skapas en gemenskap som, enligt Sandén, alla kulturer uppstår ifrån. Vi måste identifiera oss med något och någon och då måste vi också anta en ståndpunkt inför ett motstånd, en fiende.

I förordet till romanen skriver Sandén:

"Kollektivet är en av bokens huvudpersoner. Men lika lite som en individ kan leva utan ett kollektiv, kan ett kollektiv fortleva utan individernas personliga önskningar och behov."

Spänningen motsättningen i denna tes är given och framförallt mänsklig, eller till och med djurisk. Senare, i romanen, låter det så här:

"Kollektivets minnen, grunden för varje kultur. Ingenting kan väl skapa en sådan sammanhållning, så effektivt svetsa ihop människor, som gemensamma upplevelser av våld, skräck, kamp, seger och förlust."

Det kan framstå som positivt, men har förstås sina negativa sidor också. Ur denna filosofi startas krig, våld i religioners namn och totalitära diktaturer. Allt är således ett och samma. Det som svetsar ihop och driver Deltagänget framåt är samma tändvätska åt fienden läs: nynazisterna, rasisterna, nationalisterna.

Jag sympatiserar med en hel del av Sandéns och hennes kompisars åsikter även om tillvägagångssätten att manifestera åsikterna inte alltid känns sunda. Jag tycker också att parlamentarismen är låst, att den ökade övervakningen från samhället kränker det personliga rummet och att rädslan inför och hatet mot ”främmande” kulturer begränsar våra egna liv. Men det finns en baksida; våld föder våld och flocktänkande blir lätt till mobbfasoner oavsett vilken sida man står på. Anarkismen är inte den kategoriska vänsterns ensamrätt lika lite som feminismen tillhör vänsterintellektuella akademiker feminismens ursprung finner man till exempel hos liberalerna.

I vilket fall som helst har Sandén skrivit en tänkvärd och spännande roman, den är underhållande och väcker debatt. Den äger ett historiskt värde och blir till generationsroman för en subkultur vi annars bara läser ensidiga rapporter om i tidningarna.

Titel: Deltagänget
Författare: Salka Sandén
Förlag: Vertigo
Utgivning: Maj/juni 2007

Av Stefan Whilde 13 aug 2007 09:08