Livet som utbränd

Socialförsäkringsministerns förslag gällande nya riktlinjer för sjukskrivningar är att utbrändhet, eller utmattningssyndrom som är den korrekta termen, ska i normalfallet inte beviljas någon sjukskrivning alls, vid svåra sömnsvårigheter till en början i tre veckor och sedan en gradvis återgång till arbetet under tolv veckor.

För en person som inte har någon större koll på vad utmattningssyndrom utbrändhet handlar om, så låter kanske förslaget bra, eftersom det visat sig att passiva sjukskrivningar där man varken jobbar eller får någon annan form av hjälp har visat sig vara effektiv. Ministern säger sig även vilja satsa mer på rehabilitering i samband med de nya riktlinjerna för kortare sjukskrivningar. Att kunna förkorta människors sjukskrivngar vore givetvis till stor nytta och hjälp både för individ och samhälle. So far so good.

Det som får mig att samla energi till att skriva denna artikel är mina erfarenheter av att själv vara utbränd och att jag inser att det finns en stor okunskap om utbrändhet. Okunskapen finns dessvärre både hos sjukvården och hos ansvariga politiker, de som man kan tycka borde veta mest av alla. Jag vill med denna text kort berätta hur det kan vara att ha drabbats av utmattningssyndrom och varför jag tycker socialministerns förslag är oklokt och fruktansvärt ogenomtänkt.

För att göra en väldigt lång historia någorlunda kort så kan jag berätta att jag vid 2003 som 27-åring bestämde mig för att skaffa mig en utbildning, efter att ha jobbat flera år som webbutvecklare. Att jag valde att börja studera berodde på att arbetslösheten bland webbutvecklare var väldigt hög vid den här tiden och det var flera hundra sökande på varje jobb. Jag bestämde mig för att plugga ett ganska intensivt naturvetenskapligt basår på komvux.

Efter goda resultat på komvux så påbörjade jag därefter studier i molekylärbiologi som gick över förväntan. Efter en och en halv termin så började jag känna av väldigt diffusa domningar i ena benet, men i övrigt mådde jag helt bra. Jag nämnde domningarna i samband med läkarbesök för något helt annat. Läkaren kunde inte svara på vad domningarna berodde på och eftersom jag inte hade något större besvär så såg man ingen anledning till att undersöka vad det var.

Mot slutet av andra terminen började domningarna kännas allt mer påtagliga i benet, foten och nu även i högra handen och armen, samt i högra delen av ansiktet och över tinningen. Allting var på höger sida. Jag besökte läkare på vårdcentralen igen och de tog puls och blodprov och undersökte om jag fått borrelia. Men testresultaten visade inga tecken på att jag var sjuk.

Studierna det första året hade trots allt gått mycket bra och på sommaren valde jag att läsa en sommarkurs och det var då jag verkligen började få problem. Domningarna i benet och foten var så illa att jag hade svårt att hålla balansen och jag trampade snett rätt ofta. Jag var rädd för att gå nära bilvägar eftersom det kändes som jag närsomhelst skulle kunna snubbla omkull, jag fick koncentrera mig på varje steg jag tog för att trampa rätt. Jag hade även domningar och känselbortfall i armen och halva sidan av ansiktet, som kändes bedövat av nån slags stark tandläkarbedövning. Men det värsta problemet var nu huvudet, en tryckande och pulserande känsla i höger tinning som höll i sig oavbrutet. Ibland förvärrades den tryckande och pulserande känslan och i samband med det så fick jag oerhört svårt att koncentrera mig och tänka överhuvudtaget. Försökte jag ändå att anstränga mig, så blev det bara ännu värre. I samband med den tryckande känslan kom en enorm trötthet som jag aldrig känt i friskt tillstånd. Försökte jag hålla mig vaken så blev symptomen bara ännu värre och trycket i tinningen gjorde då ont och jag fick andra symptom som suddig syn på högra ögat och käkarna blev så stela att det knastrade varje gång jag öppnade munnen.

Efter många sjukhusbesök och lika många nekanden till att bli sjukskriven så hankade jag mig kvar vid studierna, som började gå allt sämre i takt med att jag mådde allt sämre och orkade allt mindre. Jag hade vid läkarbesök undersökts för borrelia med mera, och även för MS eftersom symptomen liknande det. Till sist fick jag avsäga mig nästan all fritid och socialt liv för att hinna med studierna. Tiden var egentligen inget problem, men den största delen av tiden mådde jag för dåligt för att studera. Och den tiden blev allt kortare för varje månad. I början på tredje året så gick det inte längre. Jag kunde inte ens läsa en halv sida utan att få ett väldigt tryck vid tinningen och en oerhörd trötthet. Situationen var helt ohållbar.

Då, när jag mådde som sämst och absolut inte klarade av något mer, så blev jag tillsist sjukskriven om än med mycket tvekan eftersom läkaren inte tyckte det var bra att gå sjukskriven länge. Det höll jag givetvis med om, men min plan var ju nu inte att bli långtidssjukskriven, utan att få hjälp och vård så att jag så snabbt som möjligt så att jag kunde återgå till studierna så snart som möjligt.

"Hjälpen" jag fick var en ask starka sömntabletter, antidepressiva piller och samtal med en kurator. Sömntabletterna gav mig god sömn när jag använde dem, men ännu värre sömnproblem då jag inte tog dem. Samtalen med kuratorn var väl inte direkt fel, men de hjälpte mig inte. Jag fick lite senare en tid i gruppterapi för ett annat problem jag har, men som inte var sammankopplat direkt med utbrändheten. När jag frågade om det fanns någon hjälp som var speciellt inriktad för de med stress-symptom så fick jag svaret att det ännu inte fanns någon sådan hjälp i Skövde, där jag bodde just då. När jag flyttade till Örebro nyligen så hittade jag terapeuter som hade inriktning mot utbrändhet, men väntetiden dit var tre år.

Jag är nu sjukskriven sedan november, men har nyligen fått möjlighet till arbetsträning och har på försök testat lugnare och enklare arbetsuppgifter under en tid. För varje månad som jag varit sjukskriven så har jag mått bättre, men det har gått väldigt långsamt fram. Själv tror jag att det som hjälpt mig mest är att jag bestämt mig för att motionera och träna betydligt mer än jag gjort tidigare, och det har jag hört från många andra gett positiva resultat. Även om jag mår klart bättre nu, så har jag en lång väg kvar. Jag har hört talats om många som varit sjukskrivna i 2-3 år, ibland ännu längre. Jag hoppas verkligen vara tillbaka tidigare än så.

Det är min historia och jag skrev den för att försöka ge en bild av hur det kan vara att bli och vara utbränd. Det som är svårt med utbrändhet/utmattningssyndrom är att problemen kan variera väldigt mycket från person till person och framförallt de som även har fysiska symptom. Jag har själv aldrig hört talats om någon med samma symptom som mig, och därför var jag länge osäker på om det verkligen var utbrändhet eller inte. När även läkarna verkade osäkra och man inte får någon diagnos, så har man bara valet att bita ihop och se vad som händer.

Vad jag också vill säga med min historia är att om jag fått hjälp direkt när jag först började misstänka stressymptom, då jag inte mådde så dåligt, så hade jag kanske kunnat bli frisk mycket snabbare och tillbaka till skolan mycket snabbare. Istället han det gå alldeles för långt och det kostar mig själv och samhället oerhört mycket mer pengar och andra resurser. Arbetsträning är en jättebra grej, men jag har ännu inte fått någon behandling för min utbrändhet. Det finns egentligen ingenting som säger att jag kan hamna i samma situation igen. Med perspektiv på det jag gått igenom så inser jag nu att jag borde krävt vård mycket tidigare och om jag skulle hamna i samma situation så tror jag ändå att jag kan förhindra att det går så långt som det gjorde nu.

Att få tillbaka människor snabbt i arbete är inget dåligt i sig, men om arbetet är själva orsaken till ens sjukdom så kan det vara en enormt dålig idé. Förändras inte arbetssituationen så kommer personen snart vara tillbaka i utbrändhet och det kostar både arbetsgivare och sjukvården mycket pengar. Ministern ville förvisso satsa mer på rehabilitering i samband med förkortade sjukskrivningar. Men om man inte får den rehabilitering som krävs i ett tidigt skede så kan det bli en mycket lång rehabiliteringstid. Att låta sjukskrivna gå tillbaka till arbete alltför tidigt kan då leda till den situation jag hamnat i, en lång sjukskrivning med personligt lidande och en stor kostnad för samhället.

Det är helt rätt att satsa mer på rehabilitering av de sjukskrivna, för det är verkligen något som saknas för utbrända. Men se först och främst till att skaffa rehabilitering, därefter kommer människor automatiskt komma tillbaka till arbetslivet så fort de bara kan. Det behövs inga tidsgränser för hur länge man "får" vara sjuk då. Tidsgränserna kommer definitivt stjälpa mer än att hjälpa. För tidigt friskskrivna riskerar att bli ännu sjukare och tidsgränser orsakar en enorm stress i sig. Jag har själv blivit sjukskriven en månad i taget och har varje gång mer eller mindre behövt övertala min läkare för att få det förlängt, vilket har inneburit en stor stress och osäkerhet för mig. Kort sagt har jag känt mig misstänkliggjord från första början och det har även fått mig att tvivla på mig själv. För när de som ska hjälpa en och lyssna på en, inte tar en på allvar och inte vill höra vad man har för problem så är man livrädd för att tvingas tillbaka till arbetslivet igen och riskera att bli sjuk igen. För när det handlar om utbrändhet så är det ofta arbetslivet och till viss del även privatlivet som är orsaken till ens tillstånd, och om inte de faktorerna förändras så kommer vi fortsätta att få långtidssjukskrivna utbrända.

Den bästa medicinen mot utbrändhet vore att se till att människor aldrig hamnar där. För att det ska kunna uppnås så är det nödvändigt att se över västvärldens livsstil, ideal och arbetsmarknad.

Av Tobias Jeppsson 10 aug 2007 22:17