Domino faller Del 1

Att spela undvikande mot det oundvikliga förgyller din speltid, med förlänger den aldrig. - Kalla mig vad du vill, motspelare eller ödet, men du kommer aldrig ha en chans. En efter en faller brickorna. "



Pia ställde en retoriska fråga:
- Är det samma sak att delta i något, som att medverka i något?
Nu var det meningen att jag skulle grubbla. Och det gjorde jag.

Pia kunde bli ganska jobbig att prata med, när hon var påtänd. Hon ställde frågor som hon inte ville ha svar på, utan man skulle bara konstatera fakta Idag var hon ovanligt alert, men desto mer insnöad på detaljer. Ofta pratade hon osammanhängande. Hon ville ha svar på frågor som hon tänkte på, men glömde uttala. Andra gånger tappade hon tråden mitt i en mening, och istället för att hitta tillbaka till den, började hon på en ny som handlade om någonting helt annat. Och så höll hon på, tills man var utpumpad av alla försök att hänga med i vändningarna.

När hon tog enbart amfetamin, gick det bättre. Då var hon bara klarvaken och outtröttligt pratsam. Men när hon började med blandmissbruket, blev det kortslutning i enheterna som upprätthöll kontakten med jorden.

Narkotika var en av de få saker vi inte delade. Vänskapen var på väg att sina, eftersom vi sällan befann oss på samma verklighetsnivå. Enligt Pia missade jag både helhetsupplevelser och andra stora känslor av kärlek och försoning. Själv ansåg jag inte att jag behövde upplevelser som bara försvann, som rök, när verkligheten kom tillbaka. När kemiskt eller organiskt framkallade känslor förtog uppmärksamheten från de genuina, blev verkligheten inte levbar.. Pias grumlighet stärkte den uppfattningen, och vad jag ville ha var motsatsen; kontroll.

Kunde hon inte dricka en öl, som vanliga människor?
Jag frågade inte det, utan föreslog hellre en definition på hennes fråga:

- Passivt engagemang ligger i deltagandet, aktivt engagemang ligger i medverkandet. Detta är väl vad som skiljer "att delta" från "att medverka". Men någon egentlig skillnad finns väl inte?

Jag försökte, i alla fall.

Pia tänkte. Ibland önskade jag att hon tänkte mindre.
- Aj, klagade hon. Fel. Deltar gör du bara till en del och du tar dig del i vad det nu är. Medverkar gör du till 100 och du verkar, skapar i det du är med i. Du kan medverka i något, men också medverka till något. Men delta, det kan du bara göra i något.
- Du kan väl visst delta med något? I en musiktävling exempelvis, så deltar du ju med en blockflöjt eller nåt.
- Blockflöjt, varför det?

Pia tyckte att hon hade kommit underfund med nyckelförklaringen till ett av världens svåraste förhållningsproblem, så hon höll inte alls med mig. Fast jag höll med.
- Du utgår inte från att delta med är opersonligt, fastslog hon. Flöjten är också opersonlig. Delta, i sig självt, är något man kan göra utan inlevelse. Det är snudd på motsatsen till att medverka med någonting, som är personligt.
- Så jag kan inte delta i en musiktävling "med" en vän, då? Är vännen också opersonlig?
Jag tyckte jag fick en poäng där, men Pia tyckte att jag fuskade.

Jag blundade hårt och kände att det här inte ledde någon stans. Det här var dessutom bara ett av alla cirkelresonemang i "upplysningens tecken," som hon ville inviga mig i. Jag var ingen tacksam elev.

Arvika tågstation. Ironiskt nog var detta Arvika-missbrukarnas samlingsplats, och här stod vi, som två spökfigurer tecknade mot himmelsblå bakgrund. När det var vackert väder satt de påverkade kulturberikarna i stadsparkens Pergula, den största i Sverige. Placerade på parkbänkarna mitt emot varandra under lövtaken, verkade de omedvetna om att de blockerade grusgången för alla andra. Men när det regnade och blåste snålt, då satt de på den kalla cementperrongen, delade vad som fanns att dela, och försökte vara så sociala de kunde.

En gång i tiden fanns fyra björkar som stod två och två intill perrongen; sammanväxta som tvillingpar och svepande med belövade armar i blåsten. Nu var de borta från stationen, precis som de flesta sittbänkar. Kvar fanns bara Pia och jag. Eftersom vädret värme, så fanns det inga andra där; inga törstiga eller darriga, som låtsades vänta på ankommande tåg för att söka berättiga sin ogästvänliga sittplats för ett par timmar.

Vi väntade och väntade, och jag var bara en medväntande, det moraliska stödet. Jens, Pias man, skulle strax komma med tåget. Ren och avgiftad sedan länge, skulle han snart kliva av mitt i minnesmärket av sitt tidigare leverne och naturligtvis falla tillbaka, fortare än vi hann blinka. Nu hade han alltså avtjänat åtta långa månader på Västerviks fängelse för grov hustrumisshandel. Och Pia väntade?

Jag sneglade på henne. Sandaler, långklänning, platt frisyr, och en pösig axelväska som inrymde ett helt bohemiskt överlevnadsbohag.
Idag levde hon. Både inåt och utåt. Hon skulle själv ha sagt, att hon medverkade till den här händelsen i sitt liv. Hon skapade den. Utan Jens vid sin sida deltog hon bara i livet, genom att fysiskt befinna sig mitt i det, men utan att bry sig om det.

Att förlåta Jens, som nästan slagit ihjäl henne, var alltså självklart för henne. Det kallade hon för "ödmjukhet inför livet.." Jag kallade det nog för något helt annat..

Men det var alltså för hennes förlåtande naturs skull, som jag stod där, för själv ville jag egentligen inte bevärdiga Jens ankomst ut i det fria med ett uppvaktande. Han hade säkert inte förvaltat sin tid med att ändra vare sig beteende eller vanor långsiktigt. Förändringar var lätta när man var så illa tvungen och dessutom påpassad, men tillbaka i gamla rutiner där friheten erbjöd egna valmöjligheter igen, skulle snart allting vara som vanligt. Med Pia i åtanke, befarade jag att han fortsätta med precis allt, där han blev avbruten sist.

forts. i del 2

Av Isabella Mendrix 05 aug 2007 23:02