sourze.se

Finns det hopp för USA?

...ja, men det gäller att leta noga och trycka på från alla håll.

De börjar äntligen se ut som om en motkraft börjat formas i Washington. Kanske man törs tro på ett stopp för Vita Husets katastrofala ockupation i Irak och Republikanernas förödande framfart mot USA:s grundlag. Men som jag nämnde i mitt förra inlägg, ligger det inget större löfte om förändring hos de Demokratiska toppkandidaterna. Både Hillary Clinton och Barak Obama verkar vara resignerade till att ärva kriget från den neokonservativa kabal som startade det. Deras retorik om ett trupptillbakadragande skiljer sig inte väsentligt från Republikanernas inofficiella överhuvud James Bakers plan för nedtrappning, som Bush först talade vackert om men sedan förkastade i förbigående.

Både Baker-planen och förra veckans förslag från två ledande Demokrater i Senaten förordar ett tillbakadragande, fast en del trupper skulle lämnas kvar i Irak av tre skäl: för att skydda amerikansk personal och infrastruktur, för att träna och understödja den irakiska armén och för att strida mot terroriststyrkor. Med andra ord detsamma som Vita Huset länge påstått är huvudsyftena med att fortsätta ockupera Irak.

Demokraterna förödmjukades i sitt första lama försök att ändra krigets kurs i våras, när George W. Bush utnyttjade sitt veto och sedan skickade 20,000 fler soldater in i helvetet som är dagens Bagdad. Strategin som Demokraterna använde då var att knyta ett villkor till Vita Husets äskande för trupptillskottet. Den enda positiva följden av den duellen mellan Bush och Demokraternas majoritetsledare Nancy Pelosi blev att två datum fastställdes för att utvärdera effekten av en så kallad "surge". Det första datumet passerades redan förra veckan och märktes mest av att Vita Huset och militären mixtrade som vanligt. Enligt deras officiella talesmän hade det omtvistade trupptillskottet knappt fått tid att börja än och därför fanns det inga vidare positiva effekter att mäta.

Det talade direkt emot militärens ursprungliga argumentering för trupptillskottet, som hävdade att effekterna skulle börja märkas redan en månad senare. Men de senaste ursäkterna kom samtidigt som al-Qaidas roll blåstes upp i den officiella retoriken. Bush nämnde al-Qaida 27 gånger i ett tal den 28 juni och följande vecka nämnde militärens pressmeddelanden al-Qaida 33 gånger, en fyrfaldig ökning jämfört med utskicken under Majmånaden.1

Strategin att skruva upp terroristhot för att avleda uppmärksamhet från den dystra verkligheten är gammal och beprövad. Den syftar också till att motverka presidentens rekordlåga opinionssiffror såväl som följderna av hans senaste impopulära beslut; den för mened dömda Scooter Libbys syndaförlåtelse samt vägran att låta Vita Husets anställda vittna i kongressförhör. USA:s toppansvariga för landets säkerhet, Michael Chertoff, uppgav till och med att han har "en känsla i magen" om att nya terrorattacker snart kommer att drabba hemlandet.

Den tragiska ironin i detta avdammade utspel kring terrorhot är att enligt flera officiella rapporter har Irakockupationen väsentligt utökat al-Qaedas inflytande i den muslimska världen, medan striderna i sig har fungerat som ett lockbete för unga militanta islamister.2 Även om utländska islamister endast står för en bråkdel av de totala våldsamheterna i Irak - som huvudsakligen är ett inbördeskrig mellan stridande etniska grupper - fungerar landet numera som ett träningsläger där terrorister övar storstadstaktik. Kaoset i grannlandet Afghanistan har ytterligare förstärkt al-Qaeda, vars ekonomi - liksom Talibanernas - nu återhämtat sig sedan förlusterna år 2002 Efter att ha effektivt förstört landets opiumodlingar under sin tid vid makten skördar nu Talibanerna vinsterna från opiumproductionen i Afghanistan, som bara fyra år efter USA:s invasion beräknas stå för 92 av världens opium.

Med andra ord har terrorhotet mot USA faktiskt ökat som följd av Vita Husets misslyckade militära ingrepp. Chertoffs nyinrättade supermyndighet Homeland Security har också avslöjats som en bluff, plågad av disorganisation och korruption. 3 Enligt flera engagerade intressegrupper, bland annat en förening av 911-änkor, finns det fortfarande enorma brister i USA:s gränsförsvar. Alltså finns det fog för den rädsla som Vita Huset återigen överdriver för att manipulera folkopinion.

Men faktum är att det återstår 16 månader till nästa val i USA. Det är tid nog att både inleda ett reellt tillbakadragande såväl som att ställa presidenten och hans vice inför riksrätt. Tecknen som man sett senaste veckorna med flera tunga Republikanska avhopp från Bush fördömda krigsföring föranleds av detta enkla faktum; stödet för kriget bland folket är så pass lågt nu - och sjunker stadigt - att ett stort antal Republikaner riskerar förlora sina poster i nästa val. Genom att Demokraternas fotfolk i Kongressen fortsätter mala på i Kongressen, med förhör om Vita Husets grundlagsöverträdelser, undergrävs Republikanernas stöd även hos traditionellt konservativa väljare. Dessutom kommer presidentens ställning att fortsätta rasa med varje nytt Demokratiskt förslag om tillbakadragande som Bush väljer att stoppa med sitt veto. Och de Republikanska politiker som väljer att hålla sig trogna sin president och själv rösta mot Demokraternas förslag, kommer att behöva svara för det i sina valkampanjer hösten 2008.

Vägen är alltså utstakad. Först behöver kongressen inleda sin egen domstolsprocess mot f.d. rådgivaren i Vita Huset Harriet Meir, som inte ens besvärade sig med att respektera Kongressens kallelse till förhör. John Dean, som en gång i tiden tillhörde staben i Richard Nixons Vita Hus och åkte dit för sin del i Watergate-skandalen, är numera regimkritiker och juridisk kommentator. Nyligen beskrev han hur det är fullt möjligt för Kongressen att förbigå landets reguljära domstolsprocesser - vilka Bush styr via justitiedepartementet och de högerkonservativa domare som han tillsatt. Trots att en sådan juridisk väg inte prövats sedan 1934, bör det fungera för Kongressens Demokratiskt kontrollerade justitieutskott att själv sätta dit Harriet Meirs för att ha ringaktat kallelsen.

Ytterligare utredningar och kongressförhör behöver också hållas om det utbredda valfusket som drabbat presidentvalen åren 2000 och 2004, samt Kongressvalet 2006. BBC:s grävande journalist Greg Palast har mycket detaljerat förklarat hur valfusket inte bara genomfördes, men hur det till och med förvärrades av de låtsasreformer som Republikanerna drev igenom i svallvågen efter Bush första kontroversiella "seger". Han har i sin senaste bok också beskrivit hur processen att förneka miljontals amerikanska väljare - så gott som uteslutande från fattiga landsdelar - redan är igång.4 Palasts redogörelse är konkret, oerhört väl underbyggd och har fått stor spridning via hans bok och tidigare reportage för BBC. Ändå har USA:s mainstream-media effektivt svartlistat Palast från sin egen rapportering. Även om Palast har visat att Demokraternas egna interna lokala spänningar har spelat en viss roll i det utbredda valfusket, behöver Demokratiska kongressledamöter och senatorer ta initiativet nu för att hindra ett ännu större brott mot demokrati från att begås hösten 2008.

Men om inte mainstream-media börjar ta en del av sitt demokratiska ansvar och belysa riskerna för valfusk, kommer en del Republikanska politiker i Washington inte behöva frukta en backlash bland väljarna. Det finns givetvis ingen anledning att tro att USA:s mainstream-media plötsligt börjar agera ansvarsfullt. Bara häromdagen kom det ett ytterligare exempel på hur en mediagigant dikterade villkoren för konkurrensen från mindre oberoende mediabolag. USA:s postmyndighet godtog ordagrant förslaget från Time-Warner om nya prissättningar för tidskrifter. Enligt den nya prisskalan kommer tidskrifter med enorma upplagor att fortsätta betala en låg kostand medan tidskrifter med relativt liten upplaga kommer att drabbas av kraftiga förhöjningar.5 Många kommer att slås ut helt. Med sådant samarbete från den Republikanskt styrda statsapparaten, finns liten risk att mainstream-media slutar leka snällt med Vita Huset.

Men det finns väl ingen anledning för exempelvis svensk media att tiga om BBC:s välbelagda rapporter. Kommer vi se ett större tryck från Europas media inför nästa val i världens mäktigaste demokrati?

1 Länk: ajr.org
2 Länk: edition.cnn.com
3 Länk: washingtonpost.com dyn/content/article/2005/12/28/AR2005122801515.html
4 Länk: gregpalast.com
5 Länk: inthesetimes.com


Om författaren

Författare:
Patrick Gallagher

Om artikeln

Publicerad: 21 jul 2007 16:17

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: