Jag - en våldtäktsman

När jag vaknar på morgonen har jag ångest över mitt agerande, över min extrema perversitet. Jag äcklar mig själv. Jag känner mig vidrig. Men ändå så går mina tankar i våldtäkternas spår.

Trots vågen av äckel och självförakt så är bland det första jag tänker på när jag vaknar just våldtäkt. Våldtäkt är något som med regelbundet mellanrum dyker upp även under dagen, det är ett ständigt återkommande tema i min föreställningsvärld. Våldtäkt är något av det sista som jag tänker på innan jag somnar. Kort sagt så spenderar jag mina dagar mer eller mindre i tankar på våldtäkt. Dricker jag alkohol så ökar suget markant, när jag blir berusad så surrar våldtäktstankarna runt mig som ilskna bin.

Och jag har våldtagit. Och jag kommer att göra det igen.

Nej, mina offer är ej kvinnor. De är ej heller män, eller djur för den delen. Jag har två offer som jag utsätter för brutala och upprepade våldtäkter vareviga dag, ofta upp mot tjugo gånger dagligen. Dricker jag alkohol så är det inte ovanligt att det blir fyrtio, kanske till och med femtio, våldtäkter under en dag.

Mina offer är mina lungor. Jag våldtar dem genom ett alldeles för högt cigarettintag. Varje morgon klagar de. De känns orena och smutsiga, de känns lortiga. De känns som en stor komocka under min bröstkorg. Men det är jag som har makten över dem. Redan på morgonen våldtar jag dem för första gången under dagen. Först försöker de kämpa emot, men sedan inser de att det är helt lönlöst och lägger sig platt på rygg i ett smått autistiskt tillstånd, oförmögna att kämpa emot.

De försöker tränga bort det hemska som jag gör mot dem genom att gå in i deras egen lilla värld. Kanske tänker de på en lycklig plats, på en solstol vid en strand i ett land långt borta, där det inte finns några onda våldtäktsmän, där de lever lyckliga tillsammans med andra friska och rosa lungor. Kanske drömmer de sig bort till hur det var förut, innan de våldtogs första gången av mig, deras egen far. De kanske drömmer om hur de var rosa och oskuldsfulla, hur de kände sig lyckliga, men hur en dag lyckan ersattes med ett helvete av brutala perversiteter. Kanske har de blivit så pass avtrubbade att de ej tänker längre.

Jag vet inte. Det enda jag vet är att de brukar kämpa emot just på morgonen. Eller när jag utsätter mig själv för någon fysiskt aktivitet. Ty det är deras enda vapen, ett stilla och tyst motstånd som visar sig varje morgon när jag vaknar, ett stilla och tyst motstånd som visar sig ifall jag ska springa eller vad som helst. Ett stilla och tyst motstånd som säger att jag må våldta dem hur mycket jag vill, men i slutändan kommer jag själv att fara mer illa än dem. De må dö men då tar de med mig i fallet, och mitt lidande kommer bli oändligt mycket större än deras.

Det är det de försöker säga till mig, de stackars små våldtagna barnen i mitt inre.

Ibland lyssnar jag också på dem. Då drabbas jag av ångest. Men oftast så blundar jag bara. Och utsätter dem för ännu en i raden av brutala våldtäkter. Så att de håller käften.

Av Andris Kangeris 17 jul 2007 10:48