Vita Husets maffiametoder

Det blev ingen större överraskning att vicepresidents närmaste rådgivare, Scooter Libby, fick slippa de 30 månader i fängelse som han hade dömts till för mened. Möjligtvis blev några tagna på sängen över hur fort det gick för Bush att svänga i frågan; från att ha sagt att han inte tänkte blanda sig in i processen innan Libbys möjligheter till överklaganden var uttömda, till beslutet om att Libby helt skulle slippa sitt fängelsestraff.

Domaren hade inte bara tilldelat Libby ett straff helt i linje med straffskalan, utan också enligt praxis förnekat honom möjligheten att skjuta upp fängelsevistelsen tills alla överklaganden blivit klara. Det var i och för sig modigt. Ett mer sannolikt scenario hade varit att Libby fick fortsätta att gå på fri fot under överklagandeprocessen tills åtminstone Bush avträder 2009, då presidenten i sann amerikansk tradition skulle benåda ett antal skurkar som Libby. Men domaren spelade inte med och Bush fick än en gång visa vem som är "the decider" 1.

Nu slipper Libby allt utom böter och två års övervakning. Dock kvarstår den fällande domen och därmed utesluts möjligheten att Libby snart kan återvända till Vita Huset liksom hans nära kollega Elliot Abrams, som tidigare dömts för inblandning i Iran-Contra skandalen på 80-talet. Libby får istället söka sig till en av de många neokonservativa tankesmedjorna eller lobbyfirmorna i Washington. De brukar inte ha så höga anställningskrav.

Vita Husets lösning var ändå smått genialisk. Bush har inte - såsom svensk media rapporterat - benådat Libby utan bara konverterat hans fängelsestraff. Därmed får Libby fortsätta att formellt överklaga sin dom och under tiden fortsätta att hävda grundlagens femte tillägg, om rätten att vägra ge vittnesmål mot sig själv. Det innebär att Libby inte kan påtvingas att berätta i kongressförhör eller åklagarens eventuella utredning om vem mer i Vita Huset som kan ha medverkat i Plame-affären, då en hemlig CIA-agents identitet röjdes som hämnd för hennes mans avslöjanden om fiktiv uranförsäljning till Irak.

Många hoppades på att Libby skulle tjalla. Åklagaren Fitzgerald hade i sin slutplädering klargjort att motiveringen bakom Libbys mened var att skydda någon överordnad person i Vita Huset, förmodligen själva vicepresidenten. Genom att få Libby fälld och dömd till fängelse ansågs chanserna öka för att få honom att vittna mot sin uppdragsgivare, i utbyte mot nåd eller kortare fängelsestraff. Men Libby hade ju fällts för mened. Att sedan tro att en hans ord skulle räcka för att komma åt USA:s vicepresident vore lite väl naivt för en sådan skicklig åklagare som Fitzgerald.

Det kommer inte heller som en chock att Bush än en gång har satt justitiereglerna ur spel. Förmodligen kommer han vid slutet av sin mandatperiod att benåda Libby rakt av. Presidentens fortsatta agerande inför rekordlåga opinionssiffror visar att han räds varken en politisk eller folklig motreaktion. Visst fortsätter Bush opinionssiffror att sjunka; minus 4 på en månad till 29 . Dock är de trogna som Bush har kvar bakom sig Amerikas mest motbjudande ultrakonservativa och religiösa fanatiker, dvs. den inre kretsen av hans väljarbas - ändå ingen oansenlig andel av USA:s befolkning. Alltså kvarstår bara den gamla vanliga förklaringen till att George W. Bush nu låter Libby slippa sitt straff; presidenten sätter maktfullkomlighet före moral.

Opinionsundersökningar visar att hela 69 av väljarna ogillar att Bush konverterade Libbys straff. Ännu fler väljare, 84 , vore emot att Bush benådar Libby. Endast bland Republikanska väljare är hela 70 emot det! Sådana siffror är kanske inte så uppseendeväckande, med tanke på hur mycket öppen kritik beslutet om Libby har fått, även i USA:s mainstream media. Men det finns också färska siffror på hur många amerikanska väljare som stödjer tanken att Cheney och Bush bör ställas inför riksrätt; 50 respektive 44 . Givetvis finns det fler bland Demokratiska väljare än Republikanska som vill avsätta Bush, men det intressanta är att bland den tredjedel av väljarkåren som kallar sig för Independents oberoende finns 30 som vill vräka fanskapet ur Vita Huset. Det är dessa oberoende väljare som numera styr politiken i USA, där resultatet i de två senaste presidentvalen varit så jämnt att de har kunnat avgöras med fusk.

Majoritetsledaren Nancy Pelosi D klargjorde redan efter Demokraternas valseger i höstas att riksrätt "inte låg på bordet". Emellertid har en motion att ställa åtminstone vicepresident Cheney inför riksrätt framförts i Representanthuset. Efter en seg start har den nu samlat stöd från åtminstone 13 lyhörda ledamöter. Men bland de ledande kandidaterna till den Demokratiska nomineringen inför presidentvalet 2008, finns ingen som talar om riksrätt. Barak Obama och Hillary Clinton räds båda att fjärma sig från independent-väljare och stötta sig med storföretagen som överöser dem med pengar. USA:s mainstream-media ignorerar motionen helt liksom dess upphovsman, Clintons och Obamas obemedlade medtävlare Dennis Kucinich.

Det är knappast bara fallet Libby som drivit hälften av den amerikanska befolkningen till tankar om riksrätt, utan i första hand är det kriget förstås. 62 av amerikaner anser numera att USA gjorde fel i att invadera Irak. 70 vill dra hem så gott som alla trupper före april 2008. Avslöjanden om lögnerna som medvetet förts mot folket inför invasionen har givetvis förargat många, liksom det ständigt ökande antalet stupade och skadade soldater. Men det finns även andra stora problem som plågar det Republikanska ledarskapet.

Invandringspolitiken blev en fälla för Vita Huset. Traditionellt får Republikanska politiker sina valpengar från näringslivet och storindustrin, som under lång tid utnyttjat illegala invandrare i sin iver att driva ner löner. För något år sedan slogs flera industrier ut under ett dygn när illegala invandrare genomförde en vildstrejk för att visa sin betydelse för USA:s ekonomi. Men Bush ultrakonservativa väljarbas är invandrarfientlig. Samtidigt som Republikanerna får tjäna sina mästare i näringslivet vill Vita Huset behålla partiets sista lojala väljare. Alltså byggs det murar vid gränsen till Mexiko samtidigt som Vita Husets senaste förslag på reform avslogs i Kongressen med bittra tillmälen om en fördold "amnesti". Bushs stöd bland Republikanska väljare har följaktligen fallit till 68 , där fyra av tio Republikaner hänvisar till invandringsdebatten som skäl för att ha tappat förtroende för presidenten.

Avsmaken för Bush/Cheney ökar också på grund av flera pågående skandaler kring Vita Husets tolkning av "executive privilege", dvs. den exekutiva branschens suveränitet gentemot kongressen och domstolarna. Främst står exemplet kring avlyssning av amerikanska medborgare, där Bush personligen har godkänt överträdelser av ett tidigare förbud och sedan hävdat att det åligger honom enligt Kongressens godkännande om kriget mot terrorism. Men den tidigare lagen förordar explicit att avlyssning först godkänns av en hemlig domstol, "FISA".

Avlyssningen avslöjades äntligen hösten 2005 New York Times hade underkastat sig Bush begäran om att hålla inne med uppgifterna tills efter valet 2004 och det blev ramaskri från både vänstern och högern. Ändå uttalade Bush sin intention att fortsätta kringgå domstolen. Strax efter maktskiftet i kongressen hösten 2006 uppgav dock Vita Huset att FISA skulle respekteras, men Presidentens rådgivare fortsätter att hävda att Bush får kringgå FISA om han vill.

Förra veckan underkändes två civila stämningsansökningar mot regeringen om den illegala avlyssningen, men inte med hänsyn till FISA-lagen utan pga. en teknikalitet. Överklagandena kan dock gå så långt som till Högsta Domstolen. Frågan kan verka fjuttig i jämförelse med Irakkriget men illegal avlyssning var faktiskt en av åtalspunkterna mot Richard Nixon.

Kongressförhör kommer att förfölja Bush resterande tid vid makten. En växande skandal avslöjas bland annat om Vita Husets politiskt motiverade avsked av ett stort antal statsåklagare. Efter att flera beklämmande uppgifter redan kommit fram i förhör, har Vita Huset nu valt att gå i direkt konflikt med Kongressen och vägrar släppa några som helst dokument eller tillåta sina anställda vittna inför Kongressen.

Det största hoppet står alltså inte till en Demokratisk valseger i nästa presidentval, eftersom det är mest Clinton och Obamas retorik som skiljer sig från Bush politik. Hillary Clinton förespråkar inte något radikalt avsteg från Bush katastrofala "vision". Den nyss avdammade Baker-planen, som nu även flera Republikanska senatorer sägs föredra, förordar inte heller att man drar tillbaka alla trupper från Irak. Men mainstream-media väljer att hellre blåsa upp bilden av en kommande strid mellan tungviktare än att hårdgranska det som faktiskt föreslagits. Under tiden fortsätter ett fåtal hederliga Demokratiska kongressledamöter att göra grovjobbet med att blotta sanningen och stoppa kriget.

Det är ingen överdrift att beskriva den förhoppningsvis sista Bushregeringen som den mest moraliskt korrupta i modern tid. Liksom Vita Husets avslöjande av Valerie Plames hemliga identitet var en varning till alla statsanställdas familjer om att läckor skoningslöst skulle bestraffas, signalerar Libbys frisläppande att förljugna trotjänare aldrig kommer att riskera straff. Metoderna påminner om det som berättats av Antonio Taguba, generalen som fick i uppdrag att utreda Abu Ghraib och lämnade en uppriktig rapport om utbredd tortyr. Föga nöjd med resultatet uppgav hans överordnade kryptiskt; "Du och din rapport kommer att bli föremål för utredning". Taguba kände för första gången i sin karriär att han egentligen tillhörde maffian 2.


1 Länk: edition.cnn.com
2 Länk: newyorker.com

Opinionsundersökningar:
Länk: americanresearchgroup.com
Länk: nytimes.com poll.html?_r1&orefslogin&pagewantedprint

Av Patrick Gallagher 13 jul 2007 13:09