Jag älskar Norrbotten!

Efter en flytt på drygt 65 mil kom jag hit till Norrbotten, och jag älskade det redan från början! Mitt första intryck - då i april för drygt två år sedan - var kanske inte det bästa, men hade jag vetat då vad jag vet nu, så hade jag nog, om jag hade kunnat, flyttat hit ännu tidigare. Många hemmavid jag skriver "hemma" och "hemmavid", men har väldigt svårt att säga att det fortfarande är "hemma" för mig ställde sig mycket skeptiska och undrande till att jag flyttade så långt norrut. Norrut! Jag undrar om de hade varit mindre ifrågasättande om jag hade flyttat 65 mil söderut istället?

Jag har dock alltid haft en slags magnetisk dragkraft norrut, och jag "trotsade" alla som ifrågasatte, och flyttade. Och jag ångrar absolut inte någonting!

"Hur kan man bo där!?" med negativ betoning på "där"
Svar: För att man älskar det!

Jag lärde känna en del av landet som jag alltid har haft en dragning till, och nu förstår jag varför. Jag lärde känna nya människor, och insåg att ingen hade "fördomar" när jag berättade varifrån jag kom. Det hade jag väl egentligen eller aldrig trott. Och jag lärde känna, och älska, en del av landet, som för många från mina hemtrakter inte existerar i deras värld och vardag. Jag insåg hur mycket jag inte visste om det som fanns utanför det som varit hemma för mig, och jag insåg främst hur mycket jag gått miste om som inte visste detta. Idag är det en naturlig del av min vardag, och jag är mer än glad över att ha fått den kunskapen.

Där jag tidigare bodde hade jag aldrig hört talas om "härk", "sarv", "sovras", "klådda", "smola", och det hörde till ovanligheterna att någon med finskklingande namn omnämndes i tidningen; här är allt sådant vardag, och det är inte längre "konstigt" att någon heter Ailinpieti, Niskelä eller som slutar på -niemi, eller något annat i efternamn. Likaså ortsplatserna med finskklingande namn är numera vardag, och man tänker inte längre på det. Tidigare - innan jag flyttade hit - lät sådana namn och platser exotiska, men nu är det, ja, vardag. Man reagerar inte längre på det.

Något som jag även fick "lära" mig när jag kom hit var att -läsa! Jo, faktiskt. Eftersom jag inte var van vid att läsa finskklingande namn, så blev det i början att man fick sitta och stava sig igenom dem, precis som när man lärde sig läsa i lågstadiet. Det var väl nästan så man skämdes, men - man lärde sig.

Jag har även lärt mig mycket om mig själv sedan jag flyttade hit, och jag har fått en slags ökad ödmjukhet när det gäller andra människor, och jag har också lärt mig uppskatta andra saker mer, än vad jag kanske gjorde tidigare. Jag har även funnit en slags säkerhet och trygghet i mig själv. Till exempel; Jag går alltid i mysbyxor hemma, men där jag tidigare bodde bytte jag till andra byxor bara för att gå de kanske 500 meterna till ICA - här känns det mer tillåtet, så nu kan jag behålla mysbyxorna på om jag vill när jag går till ICA - cirka en kilometer därifrån jag bor.

Även om jag inte tänker på det själv, så har jag nog en del av mitt hälsingemål med mig fortfarande det är väl på det, det hörs att jag inte är härifrån. Även om inte alla här pratar "riktigt norrländska" eller, men det som först gick att omedvetet ändra var att börja säga "jo" istället för "ja". Helt omedvetet var det inte konstigt, det kändes inte underligt att svara "jo" istället för "ja".

Som sagt, jag har nog en del av mitt hälsingemål kvar, men i hjärtat kan jag nog säga att jag är mer hemma här, än vad jag är i mina så kallade hemtrakter. Det här är hemma för mig nu! Och kanske det egentligen alltid har varit det, eftersom jag alltid haft den där "dragningen" norrut. Jag är uppväxt på ett bra ställe, men nu är jag hemma.

Av Maria Sågå 12 jul 2007 10:31