Efter 66 år lät Sourze mig göra klassresan

Folkskolan som fanns före grundskolan skulle framförallt ge social fostran till blivande arbetare och bönder och skapa en fosterländskhet hos arbetarklassen som motverkade den internationalism som fanns hos av marxismen fostrade arbetare. Det gällde att lära eleverna skriva, läsa och räkna och göra eleverna disciplinerade när det gällde att passa tider och arbeta uthålligt.

Om man inte blev kvarsittare slutade man skolan vid 14 års ålder och sedan följde en fortsättningskurs på sex veckor för jordbrukarbarn i jordbruk. Sedan var man klar att ge sig ut i arbetslivet. Man blev upplärd i olika yrken på arbetsplatsen och det var lätt att få arbete. Mina äldre bröder arbetade som springpojkar. En del av springpojkarna blev sedan expediter. Min äldste bror ville bli expedit men han fick veta att han inte hade tillräcklig polityr uppfostran för att kunna klara arbetet. Han kunde inte tävla med de som fått medelklassuppfostran. När jag kom i kontakt med medelklassbarn hörde jag att föräldrarna uppmanade barnen att tala vårdat och de blev instruerade hur de skulle uppträda. Bondebarn och medelklassbarn levde i helt olika världar. Medelklassbarnen var pressade att prestera bra resultat i skolan och det förutsattes att de skulle börja i realskolan från sjätte klass och detta även om de inte var särskilt begåvade. Vi bondebarn behövde bara lära oss att arbeta.

En dag ringde min yngre brors lärare till min far och frågade om inte min bror skulle börja realskolan för att han hade så bra betyg. Så kom det sig att min bror som den förste i släkten påbörjade högre studier. Jag fick nu se vad de studerade i realskolan och tänkte att jag också skulle kunna klara detta. Då upptod ett behov att lära mig mer och mer - ett behov som jag har än i denna dag. Det gick emellertid för mig som för min äldre bror. Jag saknade en medelklassuppfostran för att kunna hävda mig i en medelklassmiljö. Det visade sig när jag gick på lärarhögskolan när jag inte fick lärarbehörighet. Situationen fångades i ett nötskal i ett samtal med en annan lärarkandidat. Han sade att han avundades mig för mina kunskaper. Själv kunde han inte mer än vad som stod i läroboken. Jag sade att det inte hjälpte mig mycket om jag inte kunde vidarebefordra kunskaperna till eleverna. När jag sade, till en annan lärarkandidat, att jag inte fått behörighet så sa hon att jag kunde doktorera. Det funderade jag på att göra och jag var på historiska institutionen för att efterhöra villkoren. Det verkade vara ett väldigt bundet studieprogram med delkurser som skulle ta fem år. Jag skulle ha börjat när jag gick i pension vid 60 år. Jag visste vilket ämne jag skulle välja. Jag ville undersöka hur de svenska medeltida studenterna som studerade vid utländska universitet hade det. År 1477 grundades det första svenska universitet i Uppsala. Innan dess studerade cirka 2,000 studenter vid utländska universitet främst i Paris grundat 1215 och Bologna grundat i slutet av 1100-talet.

När jag var i Bologna på 1990-talet diskuterade jag frågan om de svenska studenterna med en person på universitetet. När jag sedan blev 60 år hade intresset att doktorera dock svalnat. Inte förrän jag blev 66 år fick jag utlopp för min intellektuella energi genom att börja skriva på Sourze. För att skriva på Sourze behövdes inte någon medelklassuppfostran.

Jag undrar om över- och medelklassbarn fortfarande uppfostras att tala vårdat och tala ädelskånska eller ädelsmåländska. Dialekten var ett svårt handikapp. Den gjorde att man fick ett väldigt dåligt självförtroende. De som inte talade en dialekt klarade nog lärarhögskolan utan alltför stora kunskaper bara på att man var självsäker.

Av Yngve Karlsson 01 jul 2007 13:04