Linda Rosing: Återträff med gamla tjejgänget

För cirka en månad sen blev jag bjuden till Hallstahammar på en återträff med gamla tjejgänget. Jag hade inte sett tjejerna sen vi var 20. Ja, det var 13 år sen.

"Herregud", tänkte jag, "ska jag verkligen gå?" Jag vet ju själv när jag bodde där, då var kändisar det coolaste man visste. Kände man någon kändis ja då var man verkligen poppis.

Men jag vet ju att nästan alla har barn och är gifta och bor i hus… så nyfiket sa jag "ja". Jag visste vilka fördomar dom skulle ha och att jag skulle få svara på allt från BB till boksläpp. Men det är ok, jag är ju van att alltid svara på en massa frågor vart jag än kommer, så jag packade min väska och tog tåget till min mamma, som körde mig dom två milen från Västerås till Hallstahammar. Klädvalet var inte det lättaste, men det blev en svart sidenkläning med ett brett skärp i midjan och svarta stillettklackar med strass. Är man stjärna så är man, haha.

När mamma lämnade mig så kom min bästa vän Anna Gullberg och mötte mig i en vit spetsbabydollkläning, så söt. En bamsekram sen fort in till dom andra tjejerna. Jag började genast känna mig nervös, men Anna lugnade mig. Jag menar där satt dom fem stycken och bara stirrade på mig som om jag var en vaxdocka. "Hjälp!", sa jag och darrade på mina tio centimetersklackar. "Här", sa en röst, "ta ett glas vin och sätt dig". Vinet svepte jag i mig snabbt och satte mig. "Jaha, vad vill ni veta", sa jag med en bestämd röst. Då brast det. Tusen frågor kastades över mig. En timme senare när jag hade sagt att jag inte ska göra porr, att vara i BB-huset var både jobbigt, roligt, tråkigt och att allt som står i tidningarna inte är sant, så var det min tur att fråga på.

Dom hade samma kille som i gymnasiet och alla var härligt runda och åt massa chips. Där satt jag och mindes tillbaka att så här var det, så härligt spontana, så som jag också var, men jag märkte snabbt att jag har förändrats till det mera återhållsamma och hela tiden måste jag tänka på vad jag sa så det inte kunde uppfattas överlägset med allt som jag har fått serverat och alla roliga jobb och gratisresor jag får. Dom här tjejerna jobbar heltid för att planera in semestrar, som jag bara kan boka nästa dag. Att träna är lyx för dom. Deras tid med familj och heltidsjobb räcker inte till. Men det är något tryggt och härligt med dom här tjejerna. Dom är lyckligare än vad jag är.

När vi tömt bag-in-box-lådorna - ja för om det är något dom är sig lika på så är det att "supa", ha ha ha - så beställde de en "karaoketaxi" in till Västerås där vi skulle gå ut på klubben "Blue moon bar". Ja ni, för er som aldrig har åkt en sån taxi så kan jag stort rekommendera det. Ja, man ber ju alltid taxikillen att höja radion, men det här var såå kul och resan gick fort. Hur chauffören överlevde alla tjejers vrål… ja det skulle jag aldrig ha orkat med. På vägen in stannade vi för att hämta upp en annan kompis. Till min stora förvåning så stod den här tvåbarnsmamman och halsade ur en vinare, precis som förr. Ja, man kan inget annat än skratta. Här skulle det ha funnits paparazzisfotografer. Snacka om bra bilder dom skulle fått den här kvällen. Jag som brukar vara helt galen och spontan förvandlades genast till en oskyldig flicka som hela tiden satt nervöst och tittade mig omkring så ingen såg vad som försiggick med detta gäng, puh! Nu kommer det nog dröja ett tag innan jag besöker Hallstahammar och Västerås igen. Men fan vad skönt det är för dom att kunna göra vad som helst utan att behöva läsa det i morgondagens tidning.

Foto: Dan Norrå/Conatum

Av Linda Rosing 27 jun 2007 07:03