Svensk småbarnsmamma i England - inte så kul

Hon hade väntat sig att detta högutvecklade i-land i den europeiska unionen skulle vara ungefär som Sverige när det gäller möjligheter för kvinnan att ta sig fram i samhället. Men aj, vad hon bedrog sig.
Sina synpunkter redovisar hon i debutboken "På pottkanten" som är en svidande och samtidigt väldigt rolig satir över engelsmännen och deras fördomar.
- Ytligt verkar ju England och Sverige rätt lika. Därför blir man chockad när man märker hur långt efter Sverige engelsmännen ligger när det gäller gifta mammors möjligheter till ett självständigt liv och även när det gäller respekten för barn och deras rättigheter, säger Gisela Chand.

Är du medveten om att din bok är ett slag i ansiktet på varje engelsman med självaktning? Engelsmännen är ju i regel så stolta över sin demokrati. Men du beskriver dom med några få undantag som en samling inskränkta barnmisshandlare och snorkiga statusjägare, åtminstone överklassen.
- Jag tror snarare att boken för många skulle vara ett välkommet inslag i debatten. Många av de människor jag så småningom lärde känna var otroligt upprörda över bristen på respekt för barn i bland annat skolan. Och när det gäller den förlegade synen på barnmisshandel som gäller i England, och i större delen av världen för den delen, är det bara en fråga om information. Det är inte så länge sedan förskollärarna i Sverige fick tampas med föräldrar som envist hävdade att "jag fick stryk när jag var liten och det har jag bara mått bra av". Jag tror det handlar om en rädsla för förändring och för att tappa kontrollen.
- Och vad gäller statusjägeriet. Man behöver väl bara svisha förbi Stureplan som allra hastigast för att få sig en dos av det på hemmaplan också. Fast det är etter värre i vissa delar av London, det är det verkligen.

Gisela Chand har erfarenhet från livet i London, både som förvärvsarbetande singel, som gift och som mamma till två små barn.
- När man var singel upplevde man livet i London som en fest. Här finns massor av möjligheter och förströelser - shopping, teater, klubbar, restauranger, pubar. Och atmosfären i vissa delar av London är underbar. Det var när man fick barn som problemen började torna upp sig.
Giselas alter ego i romanen heter Anna. Hon blir förälskad i en engelsk läkare, gifter sig och får barn. Anna vill ha ett yrkesarbete utanför hemmet även som småbarnsmamma. Men det visar sig hart när omöjligt, eftersom en dagisplats kostar 13 000 kronor i månaden. Och lönerna i England är inte de bästa. Anna får alltså stanna hemma och såvitt möjligt umgås med de andra hemmafruarna, som hon finner synnerligen inskränkta. De talar sällan om något annat än hushållsbestyr och de populäraste tv-programmen.
Men Anna vill ändå att hennes lilla flicka skall gå på dagis för att få jämnåriga lekkamrater och komma in i det engelska samhället.

Anna ger sig in i den engelska dagissvängen och det blir en nedslående turné. En del dagis är smutsiga och trista. Personalen består i regel av unga flickor som saknar utbildning för uppgiften att ta hand om, vårda och utveckla barnen. Till sist hittar Anna ett dagis till sin tvååriga dotter, som hon finner något så när acceptabelt. Anna får betala den höga avgiften med de hushållspengar hon får från sin make, eftersom han anser att omsorgen om barnet är hennes bekymmer. Ekonomiskt är Anna helt beroende av sin man och hans välvilja.

- Det var som att flyttas tillbaka till 1950-talet, säger Gisela, som i sin roman På pottkanten beskriver hur hon upplever sin situation:
“Offret för kvinnofällan har plötsligt fått ett ansikte. Och tyvärr är det ett snuskigt bekant ansikte som envisas med att dyka upp varje gång jag ser mig i spegeln. Det kliar i hela kroppen när han står där i hallen med rocken på och frågar: “Do you need any money today?", innan han öppnar sin lilla smäckra svarta plånbok i kalvskinn. Det känns som om jag står där med mössan i handen. Jag hade inte trott att jag skulle sluta som livegen. Nu är jag den engelska hemmafrun förkroppsligad... Ingen inkomst, helt i min makes händer ekonomiskt och behandlad med milt överseende av en man som mest liknar någon karaktär ur en Wodehouse-roman."

På detta sätt berättar Anna om sitt liv i öppenhjärtiga mejl till sin syster i Stockholm. Något som berör henne mycket illa är att engelsmännen så ofta agar sina barn. Men att prata om detta ämne är tabu:
“Vad gäller barnuppfostran är frågan så känslig att man bara behöver andas om att man inte slår sina barn för att ett helt rum skall tystna och frysa. Av vad jag har sett verkar förvånansvärt många lappa till sina barn ibland... Man har fått höra att man skall ta seden dit man kommer, men det är fullkomligt avskyvärt att stå i snabbköpet och höra mamman framför säga till sin artonmånaders: “Would you like a smack, eh, would you like a smack?" Smack är som du förstår inte en typ av godis... Det enda svar jag fått när jag andats om att det finns alternativ till att hota eller slå är ett aggressivt: “Vad har du med det att göra? Det är mitt barn och jag har rätt att göra vad jag vill", vilket inte är helt riktigt juridiskt sett. Det finns trots allt en gräns för vilka tillhyggen man får använda när man känner för att lappa till barnen."
På pottkanten är en rolig och livfull skildring av England “inifrån", från den värld dit kvinnor och barn förpassas. Vi får följa Anna genom många dråpliga situationer och förvecklingar, tills hon utsparkad av sin rasande make hamnar i det myllrande London, bostads- och arbetslös, dessutom höggravid och med ett tvåårigt barn vid handen.

Med skärpa och humor kritiserar Gisela Chand det engelska samhället och särskilt den stock-konservativa överklassen.

Av Mariann Andersson 19 jun 2007 17:37