Musikens makt över minnet

Tänk hur mycket musik kan betyda för en människa. Musik kan ta en tillbaka till en känsla, nästan till ett annat liv. Jag kan lyssna på HoolaBandoola band och vara fem år igen. Jag kan höra mamma och pappas prat och jag kan nästan känna doften av rödvin och jordnötter.

Det är underbara minnen. Då, från när barndomen var som bäst. Då kände man sig trygg. När jag fick sitta uppe lite längre en fredagskväll och äta jordnötter och dricka Coca-Cola och lyssna på progg med mamma och pappa. Jag var så trött att jag nästan somnade men jag höll ögonen öppna bara för att få vara med en liten stund till. Jag kan nästan minnas att jag somnat i soffan och pappa har burit in mig i sängen, säkert vaknade jag till och mumlade halvsovandes att jag ville vara uppe bara fem minuter till. Men hur jag ändå somnade gott i min säng till tonerna av Senor Martinez Mondragon’s bekännelse. Musik som jag idag inte ens kommer ihåg att jag älskade men när jag hör den så kan jag texterna utantill och med ens infinner sig känslan av trygghet. Och en förundran sprider sig. En förundran över att man är kapabel att älska så mycket att det nästan gör ont i en. Och med ens svider det till av dåligt samvete. Vad har man inte utsatt de man älskar för? De som alltid står där med öppna armar och hjälper en ur knipor.

Nu för tiden får jag också dricka vin på fredagskvällarna. Visst är det lustigt att man växer upp och blir nästan lika gammal som sina föräldrar, även om de aldrig skulle erkänna något annat än att man är ett barn.

Tänk hur mycket musik kan betyda för en människa. Musik kan ta tillbaka en känsla, nästan till ett annat liv. Men det kan vara farligt också. Man kan bli kär i ett minne som är missvisande. Det är inte bara glada minnen från barndomen som kan dyka upp i huvudet, väljer man en annan låt så kan ett helt annat minne dyka upp.

Kanske är man nitton och har nyss tagit studenten och HoolaBandoola band och föräldrarna är utbytta mot Santana och en pojkvän. Jag har bett honom att sänka tusen gånger, för man kan inte spela musik så högt mitt i natten och jag försöker faktiskt sova. Han skrattar och höjer lite till. Jag försöker att somna till tonerna av Maria Maria. Men när jag hör låten idag är det inte det minnet som dyker upp i huvudet. Man kan se tillbaka på ett kärleksförhållande med ömhet fast det aldrig var frågan om äkta känslor. Det är farligast av allt. Musik kan vara farligt, missvisande och förvrängande lika mycket som det kan vara helt underbart. Man måste omsorgsfullt välja sin musik. Väljer man fel, kan man bli fast i ett minne av något som aldrig fanns.

Av Minna Jonsson 19 jun 2007 01:23