Skönheten & Odjuret - Pernilla och jag

Alla människor har rätt att uttrycka och förklara sig när det kan uppfattas som att de har fel eller då de har hamnat i en svår i situation. Under 2005 publicerades 17 artiklar i kvällspressen om mig. Samtliga utmålade mig som ett hustrumisshandlande svin. Gång på gång skrevs det att jag riskerade sex års fängelse, men i själva verket friades jag helt från misstankarna om misshandel. Det ville kvällstidningarna helst inte berätta om.

När jag nu väljer att skriva boken "La Famiglia" del 1-3, där jag berättar om mitt liv och relationen med Pernilla Wahlgren, väljer redaktörerna på Aftonbladet och Expressen att helt tysta ner den. Att tiga och inte se. Detta trots att boken innehåller flera dussin situationer som i normala fall skulle generera en massa löpsedlar. Varför gör då den sensationslystna kvällspressen på detta underliga sätt? Förklaringen är enkel. Jag, Emilio Ingrosso, sätter krokben på deras förvrängda askungen-story. I förhållandet med Pernilla har jag alltid varit Falconetti i tv-serien "Fattiga & Rika" från 70-talet. En farlig, djärv, galen och oberäknelig typ. Dessutom är jag italienare och inte Pippi Långstrump med hela svenska folket. Kvällsblaskornas historier är alltså rollbesatta från början och som ni säkert vet; i varje bra story finns det en riktigt ond skurk. I mitt offentliga förhållande med Pernilla har rollerna varit förutbestämda i pressen sedan länge. Det ska ingen få ändra på, definitivt inte jag. Det verkar som om Pernilla fått ett diplomatpass eller, som vi säger i Italien, Carta Bianca, hos kvällspressen. Jag har över 150 kvällstidningsscoop i min boktrilogi som redaktörerna utan problem skulle fylla sina löpsedlar och söndagsbilagor med i ett års tid. Men - det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Kvällspressen vill inte på något sätt spräcka sin egen myt om den "lyckliga perfekta familjen Wahlgren", kassakon som glatt föder dem med sina scoop. Ni, kvällstidningsmurvlar, vet lika väl som jag att det finns tonvis med skandaler om familjen Wahlgren. Men ni väljer, som insnöade snögubbar, att se mellan fingrarna och istället för att granska sanningen ständigt hitta nya vinklar för att återigen få mig till en syndabock.

Om jag vore chefredaktör på Expressen eller Aftonbladet, så skulle jag granska sanningshalten i det jag skriver. Eller åtminstone ge boken en chans, på samma sätt som ni ger andra kändisars böcker chansen. Men istället är det vuxenmobbing på hög nivå. På Expressen har Otto Sjöberg eller Skitberg, som han kallas i folkmun uttryckligen förbjudit att det skrivs om mig i hans tidning. Jag får inte ens annonsera i Expressen för min bok, som de inte ens har läst. Är det här ett demokratiskt land? I 22 år har jag levt med löpsedlar där jag ständigt utmålas som en riktig skitstövel. Jag kan ta skit i artiklar om det rör saker jag verkligen har gjort, exempelvis att jag har hotat Pernilla. Jag har inget problem med det. Men alla andra gånger…?!

Nu är det visserligen tacksamt att kasta skit på Emilio Ingrosso. Jag kom från en förort och "stal" svenska folkets egen lilla prinsessa. Vi blev som Skönheten & Odjuret. Men det ursäktar inte kvällspressens smutsiga beteende. Jag vet inte hur många gånger jag har ringt upp Aftonbladets redaktion och bett att få ge min bild av saken. De lyssnar, men när tidningen väl är tryckt finns inte ett ord med. Om jag hade vetat hur kvällspressen skulle förvanska mig som man och person hade jag antagligen skaffat mig en "girl next door".

Av Emilio Ingrosso 13 jun 2007 08:25