Vi som ofrivilligt står utanför

Jag vet inte om det beror på att det blev regeringsskifte eller vad som hände, men i vilket fall som helst så har det dykt upp fler jobb än på mycket länge. Frågan är väl om jobben verkligen inte fanns när den förra regeringen hade makten, eller om de fanns, men ambitionerna från politikerna som redan hade toppjobb med topplöner inte fanns. Att det på bara några månader dyker upp det ena jobbet efter det andra verkar ju annars som ett mirakel. Och hur ofta inträffar mirakel?

Hur som, i och med de nya jobben som skapats !? har politikerna även kommit med de mest förunderliga lösningar på hur man ska hitta rätt folk till rätt jobb, och ett av de mest urbota förslag - som tydligen även ska bli lag - är väl att man ska tvingas flytta land och rike runt för att finnas där jobbet finns. "Kommer inte berget till dig, så får du komma till berget", ungefär. Okey, jag kan absolut förstå deras idé. Men - där sitter politikergubbar och -gummor med sina jobb; de tvingas inte flytta från allting. De sitter säkert där de gör, och kan bo kvar där de gör med sina förmåner. Att bestämma över andra går bra. Så länge de sitter säkra själv, och inte berörs det minsta lilla.

Men - kommer de ihåg oss som ofrivilligt står utanför arbetsmarknaden i smått och samhället i stort? Vi som har "allt", men ändå inte passar in någonstans? Var har de tänkt placera oss, månntro? Personligen har jag gymnasieexamen i media- och kommunikation, och sökte efter avslutad examen till en journalistlinje vid folkhögskola. Därifrån jag blev "utkastad" på grund av "bristande social kompetens". Jag blev mer eller mindre tvingad till att skrivas in på arbetsförmedlingen, men efter många turer mellan olika handläggare - och även en arbetsterapeut - blev jag utskriven för att, som det hette, "ta tag i den psykiska biten innan jag var lämplig att söka jobb". Och sedan stod jag då där. När de väl blivit av mig så lät de mig vara; ingen uppföljning, inte någon eventuell fråga om vad de kunde göra för mig för att - om så nu var fallet - förbättra mitt psykiska välbefinnande. De andades ut och var väl glada att de slapp mig.

Så - vad har politikerna tänkt göra av sådana som mig? Och det finns säkert många fler i min situation? Gymnasieexamen, men inte fått fortsätta studera - som jag vill - för att få kompetens att söka jobb? Man får inte något arbete på "bara" en gymnasieexamen! Okey; undantag finns alltid, men de är nog få.

Så - politiker; jag passar inte in i skolan, vilket innebär att jag inte får någon utbildning. Och för att få jobb måste man ha utbildning. I vilket fack hamnar jag hos er? Är jag ett så’nt där hopplöst fall som även ni - precis som de gjorde på skolan och på arbetsförmedlingen - bara suckar över, och inte vill ha med att göra?

Av Maria Sågå 10 jun 2007 21:51