Nationaldagen: Jag är inte stolt över någonting

Sverige firar nationaldag. Inget ont i det. Livet är kort. Man bör ta alla chanser att fira gärna med en bägare i handen.

Men, men. Såvitt jag förstår är en av de vanligaste fraserna i otaliga högtidstal:
- Jag är stolt över att vara svensk!
Eller:
- Vi ska vara stolta över att vi är svenskar!

Själv är jag inte det minsta stolt över att vara svensk. Jag valde inte land. Faktum är att jag inte hade det minsta inflytande över var jag föddes eller vem jag blev. Så är det nämligen. Vi föds. Någonstans. Antingen vi vill eller ej…

Inte heller har jag den ringaste anledning att vara stolt över vem jag är eller vad jag gjort. Som den berömde, amerikanske biologen Edward O. Wilson slagit fast och enligt vetenskapen b e v i s a t kan man jämföra ett nyfött barn med en exponerad film. Allting finns där, skriver Wilson, ingenting går att ändra.

OK, framkallningen, lika med miljö och uppfostran, spelar en viss roll. Den som blir brottsling blir brottsling, men han/hon blir det på lite annorlunda sätt om han/hon föddes och uppfostrades på Lidingö eller i Rinkeby.

Men mitt eget arbete då, min strävan, mina ambitioner, all min övertid?

Tja, jag har i princip stått mitt företag till tjänst 24/7 alla år, men varför har jag gjort det. Jo, därför att jag k a n. Jag är så beskaffad, men jag skapade inte mig själv. Jag råkade bara ha tur.

TUR!

Jag hade turen att få sparken från rätt ställe och i rätt tid så att jag kunde flytta till ett bättre ställe. Jag hade turen att inte dö när min helikopter kraschade i Vietnam - eller vid något av de rätt många tillfällen när folk sköt i min riktning. Jag hade turen att aldrig bli sjuk utom bakis ibland och att tvingas i pension av en ilsken kärring som säkert inte insåg att hon gav mig den mest underbara frihet jag upplevt i mitt liv: frihet att flyta omkring i Medelhavet och skriva en krönika då och då…

Ingenting av detta är jag stolt över. Överhuvudtaget tycker jag att begreppet "stolthet" är lite knepigt och det där med att vara stolt över sin nationalitet direkt skumt.

Huvudsakligen har vi vanligt folk historien igenom fått order uppifrån om att stolt gå ut i krig, stolt hjälpa våra diverse hjältekonungar att gå ut för att mörda och plundra.

Människor i andra länder har också - i allmänhet därtill tvingade - varit stolta över sina kungar, presidenter eller andra ledare. Det fanns en tid då tyskarna var väldigt stolta över att tillhöra samma gloriösa nation - Herrefolket! - som Hitler. Likaså dyrkade ryssarna på sin tid den store Stalin…

Nej, tack så väldigt mycket för stoltheten, men nej tack. Däremot erkänner jag gärna:
1. Jag är glad över att jag fick bli människa, allt annat hade varit för jävligt.
2. Jag har gjort en hel del saker som jag… hm… inte är stolt över, men det kan vi ta en annan gång.

PS Den som vill läsa mer om Edward O.Wilson och hans teorier kan kanske hitta Tom Wolfes utomordentliga lilla bok "Hooking up" på antikvariat eller någon nätbokhandel. Bara ett tips.DS

Av Ulf Nilson 06 jun 2007 14:25