Flykten från horhuset i Xian

1996. Kina. Dr Alb och jag har hamnat i Xian på vår jordenruntresa. Vi har ännu större delen av resan framför oss, nykomlingar i Världen och våra skjortor är fortfarande någorlunda rena. Vi sitter på en liten uteservering tillsammans med andra backpackers och dricker god, kall öl som går loss på 1kr och 65 öre styck.

Efter att antal öl börjar de andra vid bordet ge upp. Först tysken, sedan holländaren, strax följt av kanadensiskan och amerikanskan. Kvar är två svenska fyllon som vägrar ge upp. Vi alltså. Dr Alb får nu en lysande idé. Vi går på disco! Jag nickar ivrigt. Det är helt klart dags att shejka loss bland kineserna. Så vi frågar servitrisen om det finns något danshak i närheten. Vi får en saklig vägbeskrivning som inte kan missförstås- och går därefter med bestämda fyllesteg, helt vilse.

När vi kommer underfund med att vi inte alls är där discot är, så kommer som vanligt reflexen att kolla på vägskyltarna. Under en lyktstolpe står vi och stirrar, länge, på de kinesiska tecknen på skylten. Den verkar vilja oss något. Så det är så här det känns att ha Afasi? Man förstår inte ett dyft av världen omkring en, medans alla andra tar den för självklar.

Dags för Kakmannen att skrida till aktion. Jag stoppar en karl på cykel och ställer den hopplösa frågan "Speak english?", men nä. Så jag kör min egen version av Gäster Med Gester. Pekar på Dr Alb som vinkar, pekar på mig och sedan- dansar jag som en galning. Cyklisten skiner upp. Han förstår oss! Så kliver han av cykeln och tecknar åt oss att följa med. Bara två kvarter bort så hör vi ljudet av pumpande discomusik. Och där! Där ser vi en tvåvåningsbyggnad med neonskyltar utanför. Okej så vi kan inte förstå dom här skyltarna heller. Men det krävs inget matematiskt geni för att lägga ihop neon dunka dunka disco.

Cyklisten följer med oss in. Uppför en liten trappa och in genom dörren. Därinne, på bottenvåningen är en restaurang. Folk stirrar ut oss, som vanligt, men vi har redan blivit vana vid det. Från våningen ovanpå kommer dunka dunka musiken. Vi passerar matgäster och stirrande sevreringspersonal, tar trappan upp till nästa våning, in genom en dörr och...

Allt är fel. Dörren bakom oss stängs av den största biff till kines jag sett. Han blockar vägen. Till höger om dörren sitter uppradade tjejer med nummerlappar i knät. Till vänster ser jag sittbås med höga träväggar, och rakt fram dansgolvet, där ingen längre dansar. De dansar inte av två anledningar. Den första är nog för att de är strängt upptagna med att stirra på oss istället. Den andra anledningen är- att så fort vi kliver in genom dörren, så tvärstannar musiken.

För några sekunder står vi där, Dr Alb och jag. Har tiden stannat? Bartenders, serveringspersonal, dansgäster bestående av medelålders gubbar och unga tjejer- alla låser fast oss med blicken. Det känns overkligt. Jag är med i en kinesisk västernfilm. Främlingen glider in på saloonen och musiken stannar. Herregud, jag är fast i en klyscha. Inte en annan västerlänning finns i lokalen.

Så kommer nästa klyscha gående. Han bryter tystnaden med en hes och slickig engelska: "Välkomna, välkomna! Slå er ned! Allt är gratis här! Everythings for free!". Musiken går igång igen, men nu spelar den bara kinesiska tryckare. Några gäster får snabbt flytta ifrån ett runt bord. Det dyker blixtsnabbt upp två kalla öl samt en tallrik med fint uppskuren frukt. Och bredvid frukten, av någon besynnerlig anledning, ett paket Juicy Fruit. Den hese killen manar fram oss till bordet. jag sneglar mot biffen vid dörren. Jodå- utgången fortfarande blockad.

Vi har, som svenskar, en gigantisk fördel här. Vi har kolikokkspråket. Svenska fattar ingen. Så jag lutar mig mot Dr Alb med ett stelt leende och säger "Du vet att inget är gratis här, eller hur? Vi måste dra vid första bästa chans". Dr Alb nickar. Men han är distraherad av att det står en kall öl framför honom. Planen blir att dricka ölen artigt och sedan betala ur öronen, kosta vad det kosta vill- med ett leende. Det är tunn is nu, och vi får inte starta något bråk. Tjafs är härmed uteslutet.

Som ett trollslag dyker det så upp två tjejer bredvid oss. De verkar inte kunna många ord engelska. Vi tittar nu alla fyra på den hese killen som även klyschigt nog har ett inoljat, bakåtslickat hår, liksom för att se vad ska vi göra nu? "Dance! Dance!" säger slisken och pekar mot dansgolvet. Biffen vid dörren står kvar. Okej, vi får spela med. Känner mig inte ens full längre, och hjärnan arbetar oavbrutet på lösningar.

När vi kommer upp på dansgolvet- då går alla andra dansparen därifrån. De ställer sig vid sidan och tittar på när vi dansar tryckare. Jag är nu med i en helt bisarr David Lynch film. Stämningen kan inte vara mer vriden. Vi dansar så i tystnad. Konversation är meningslöst. Den enda som förstår engelska här inne är Slisken, och han är den site på den här planeten som vi vill ha att göra med. Efter dansen så är ölen och frukten vid bordet borta. Slisken pekar mot ett av sittbåsen. Där har det dukats upp med levande ljus, frukt- och mer öl.

Så sitter vi, i pinsam tystnad i båset. Finner det konstigt att inte ens tjejerna talar med varandra. Slisken nickar vid ett tillfälle mot tjejerna och sedan mot dansgolvet igen, och vi tvingas genomlida en andra dödens tryckare. Men under dansen ser jag en förändring. Biffen är borta från dörren. När vi kommer tillbaka till Lidandets Bås lägger jag upp planen för Dr Alb. "Om 1 minut går jag till bardisken och betalar för oss båda, vad de än begär. Sedan går jag direkt ut. Följ då direkt efter mig". Dr Alb nickar. Planen är igång.

Allt är gratis, my ass. Föga förvånande får jag vid baren en nota på 800 svenska kronor att betala. Betänk då att en öl kostade 1kr 65 öre och att en middag på restaurang gick loss på 6 kr. Artigt och glatt betalar jag medan jag öser svordomar på svenska över allt och alla i lokalen. Slisken försöker stoppa mig, men jag lyssnar inte. Bevärdigar inte honom med en blick, utan säger ett kort "no" medans jag går ut genom dörren.

Nedför trappan till restaurangen. Den är nu helt tom. Alla matgäster är borta. Ut genom ytterdörren och ut på gatan. Som en sista touch av overklighet har en dimma svept in. Bakom mig hör jag klumpigt springande steg. Det är Dr Alb. Han har haft svårt att få sin bordsdam att släppa taget, tydligen. Vi knallar iväg i en ungefärlig riktning hem mot hotellet. Sverige känns för första gången vansinnigt långt borta.

Jag är fortfarande på min vakt och har inte släppt garden då vi kommer fram till en cykelväg som leder i en tunnel under en järnväg. Två killar cyklar förbi oss. När vi kommer närmare tunneln så ser jag hur det stannat, precis på andra sidan öppningen. De verkar samtala om något. Larmet plingar lite i skallen. Så hör vi springande steg bakom oss i dimman. Larmet når nu Flygalarm. Det är tjejerna. Helt plötsligt kan de flera meningar engelska. "Polisen kommer!" varvat med "ni måste betala mera" och "Chefen är arg! Boss is angly!". Dr Alb börjar försöka resonera med dem. Själv ser jag mot tunneln. De två killarna på cykel har slutat prata med varandra och har all uppmärksamhet riktad mot oss.

"Det är en fälla" säger jag, och det klingar sant i skallen. "Följ mig". Sedan sneddar jag snabbt uppför backen, vid sidan om tunneln, och upp på järnvägsspåret. Dr Alb försöker artigt säga Nej och Hejdå till tjejerna, men jag väntar inte. Så när jag når rälsen hör jag en småländsk röst basunera ut. "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ". Det är inget skri på hjälp. Det är en förbannad Dr Alb. Jag stannar där- mitt på spåret, och väntar tills Dr Alb kommer ikapp. Han ser trulig ut.

"Vi skiter i discot"

Av Magnus Carlbaum 06 jun 2007 12:53