Vilse i Varanasi del 2

Indien slog mig till marken så fort jag steg ur taxin i Calcutta. Eller ur och ur. När jag hade ena foten på asfalten och den andra kvar inne i taxin hoppade en kille fram. "Taxi?" Jag frös i rörelsen. Tittade långsamt bak, in i taxin och sedan på mannen igen. "Du skojar, va?" Efter det släppte aldrig trycket, förrän jag satt på flygplanet från New Delhi. Älska eller hata Indien. Där finns inget mitt i mellan. Ordet lagom har aldrig nått fram till Bombay. Och visst ska det vara så. För vad vore Indien annars, om inte ett land bland andra.

Det som störde mig mest då, var att jag aldrig kom indierna in på livet. I Thailand hade min medresenär Anton och jag blivit medbjudna på en lokal thailändsk klubb där vi var de enda västerlänningarna i lokalen. Varmt och väl omhändertagna. Ännu mer familjärt hade det blivit i den galna stekgryta som bildar Bangkok. Där vi trott av vi skulle sväljas av den gigantiska staden lärde vi känna en underbar familj som drev en liten restaurang. Inget liknande hände i Indien.

De som ville prata med mig, ville sälja. Flera gånger sina döttrar och barnbarn. En äldre herre var bestämd. "Gift dig med min dotterdotter. Hon älskar med dig 7 gånger om dagen." Avtrubbad, efter flera liknande konversationer tidigare sade jag bara "Nej tack." Han gav sig inte. "Du är rik. Gift dig med min dotterdotter." Jag slog tillbaka med logik. "Jag är inte alls rik. Jag är en snål backpacker. Hemma i Sverige är jag bara en underskötare på ett sjukhem." Då frågade han vad jag tjänade i månaden. Jag svarade. Han nickade. "Du är rik. Gift dig med min dotterdotter." Det var hopplöst. min undersköterskelön var en rikemanslön i de här trakterna. Det var bara att vända på klacken och gå. Bakom mig viftade den äldre herren ivrigt med ett foto av en flicka som inte kunde vara äldre än 16.

Och så fann jag mig då vilse i Varanasis vansinnigt vindlande gränder. Vilse i det som för all framtid kom att kännas som själva kärnan -hjärtat- av Indien. Mitt i folkvimlet. Med kor på väg både in och ut ur restauranger och butiker. Med apor klättrande och tjattrande på de löst hängande el och telefonledningarna mellan husen. Apor med ett eget tempel. Hanumans tempel. Och jag kände mig så snuddande nära sanningen.

En helig man kom fram till mig. Noterade min Aum-tatuering på axeln. Så doppade han tummen i en liten bytta med röd färg. Tryckte in tummen mellan mina ögon, och gav mig en slags välsignelse. Nu skulle äntligen pressen släppa. Nu var jag godkänd. Ett ögonblicks total avslappning svepte över mig. Sedan sade den helige mannen, "Nu får du ge mig stålars. Sånt här är inte gratis." En ko puffade slött i röven på mig med mulen. "Jag hatar Indien" muttrade jag.

Av Magnus Carlbaum 05 jun 2007 17:33