Vilse i Varanasi

Varanasi, Indien, 1999. Anton och jag hade anlänt till den urgamla heliga staden. Vi hade åkt tåg dit. Första klass för en gångs skull. Hade blivit varnade för att göra något annat. Tåget var tydligen en favoritplats att stjäla från backpackers på. Tack gode gud för att vi följde rådet. Inte för att det verkade så särskilt farligt. Som så många andra varningar i andra länder, var verkligheten en annan än de uppblåsta "där blir du dödad" sagorna, som man skrämmer små backpackers med vid läggdags.

Jag var glad- för att första klass var vidrigt. Som en maddrasserad cell med galler och allt. Inga lakan. Bara plastmadrasser som förde tankarna till billiga bordeller i Amsterdam. Inte för att jag vet nåt om sånt. Jag har aldrig varit i Amsterdam! Kan vi släppa det där nu? Jag var glad- för om det var så här illa i första klass, då ville jag banne mig inte se andra och tredje.

Då vi lufsade av tåget mötte vi upp med två andra backpackers som vi mött i Calcutta första låten som spelades i Taxin från flygplatsen i Calcutta var "Im a taxi driver in Calcutta", en sann, men annan historia. De, en kille från Australien och en tjej från Kanada, såg inte alls utvilade ut. För de hade sparat en rejäl summa på ungefär 20 svenska kronor på att inte åka första klass.

Vi tog in på ett hotell som låg precis nere vid Ganges. Den heligt skitiga floden, dignande av lik. Och det slog mig då jag såg ut över gyttret av gränder och hustak som bildar den 3000 år gamla staden, att Varanasi faktiskt var en speciell plats. En stad där livet och döden inte bara gick sida vid sida, utan även hand i hand. Likbålen vid stranden brann dygnet runt. Det var svårt att undgå lukten. Folk kom dit från hela Indien, bara för att dö. Lika bisarrt som att svenskar skulle vallfärda till Borlänge för att dö nära Kupolen.

En kväll gick jag ensam omkring därnere vid vattnet. Då kom någon karl och frågade om jag kunde tänka mig följa med honom. Tonen var inte glättig som försäljarnas enträgna röster. Det låg ett allvar över honom. Och jag gjorde något jag aldrig annars skulle gjort. Jag följde med. Han ledde mig fram till ett stentorn. Inne i tornet stegade vi upp för en vindlande trappa. Det var helt mörkt, förutom hans ficklampa. Han sade inte ett ord. Jag borde varit rädd. Varningsklockorna borde ha ringt. Men jag följde efter i tystnad. Det var något som jag måste se.

Trappan slutade i ett enda stort, cirkulärt, tornrum. Där fanns inga möbler. Bara en koncentrerad stank av svett. Ljudet av flämtande andetag från alla riktningar fyllde rummet. En klagosång utan ord. Han lät ficklampan svepa över rummet. Överallt glimmade ögon. Tomma. Matta. Utan hopp. Utan liv. Hela den öppna ytan var fylld av människor. Aldrig har jag kännt mig så illa till mods av att se en folksamling. Det var något som var allvarligt fel här.

"De är här för att dö". Det var det första han sagt efter att vi började vandringen. Jag var tyst. "De är fattiga, av lägsta kasten" fortsatte han "och kan därför inte betala för timmret till deras likbål". Jag ville gråta. Kunde inte. Härinne fanns ingen plats för lögn. Det han sade var sannt. "Du gör som du vill. Men du får gärna donera det du kan. Till veden." Till vems ved? Mannen närmast? Kvinnan bakom? Vilka ögon skulle få ved till sitt likbål inatt? Jag ville inte ens veta.

Jag gav mannen allt jag hade på mig. Alla äckliga sedlar. Så torftigt. Avdomnad. Skakad, gick jag ner för trappen igen. Förvånad över att jag inte grät. Jag hade inte sagt ett endaste ord. För det fanns inga ord att säga.

Av Magnus Carlbaum 01 jun 2007 14:13