Så fungerar inte svensk sjukvård

Den svenska sjukvården är kaotisk, oorganiserad och näst intill farlig. Det är något jag själv har upplevt och som personer nära mig också tyvärr har fått erfara. Jag blev själv tvungen att uppsöka akuten för magsmärtor för ett par år sedan. Jag höll mig in i det längsta för jag ville inte åka till sjukhuset i onödan men när det bara blev värre och jag till slut inte ens kunde stå upp blev jag tvungen att ta mig till en läkare. Eftersom det då var sent på kvällen var akuten mitt enda alternativ. Jag var rädd för att det kanske kunde vara blindtarmen och man vill ju inte att den ska brista bara för att man är envis och inte vill "vara till besvär".

På akuten fick jag vänta ett par timmar och när det väl blev min tur fick jag träffa en stressad akutläkare som relativt snabbt förklarade att det inte var blindtarmen. Han sa åt mig att ta en Alvedon och åka hem och lägga mig. Om det inte blev bättre skulle jag återkomma. Jag var inne hos läkaren i ungefär tio minuter och för detta briljanta råd fick jag betala omkring trehundra kronor. Jag åkte hem, tog en Alvedon och blev lite bättre, för stunden. Två dagar senare hade jag blivit sämre snarare än bättre. Jag började bli riktigt orolig och åkte upp till akuten igen och fick samma läkare som återigen förklarade väldigt pedagogiskt för mig att det inte var blindtarmen, som om jag bara inte hade förstått det första gången. Vid det här laget började jag bli irriterad. Jag visste ju att det inte var blindtarmen, men vad var det då? Man vill ju inte bara höra vad det inte är, man vill ju veta vad det faktiskt är. Till slut lyckades jag tjata till mig en remiss till en gynekolog för den här gången tänkte jag minsann inte ge mig så lätt för magontet verkade uppenbarligen inte gå över.

Väl hos gynekologen fick jag veta att jag hade en infektion i livmodern, en infektion som hade kunnat sprida sig vidare till äggstockarna och som i värsta fall hade kunnat orsaka sterilitet, om den hade fått fortgå. Jag fick penicillin och infektionen gick snabbt över. Men jag undrar ju lite vad det var jag ens betalade för första gången jag var till akuten.
Och hur det kom sig att jag var tvungen att tjata mig till en diagnos?

Man känner inte direkt något tillit till vården när man blir hemskickad om man inte har den sjukdom som är läkarens första gissning. Nog förstår jag att han var stressad och det är inget personligt mot läkaren men är det så sjukvård ska fungera? Ska läkarna behöva vara så stressande att patienten bara anses vara till besvär? Hur ska patienten kunna lita på läkaren när läkaren inte litar på patienten?

Jag hade ändå tur om man jämför med min syster. Hon opererade bort en cysta i huvudet i början av 2005. Symptomen kom tillbaka efter bara ett par månader men eftersom hon även lider av andra sjukdomar, som tambesvär-ulcerös colit samt epilepsi som troligvis uppkomit på grund av trycket efter cystan, så var det svårt att veta riktigt varifrån symptomen kom. Min syster själv var övertygad om att cystan hade kommit tillbaka men läkarna sa att allt såg ut som det skulle när de tittade på hennes röntgenbilder. Min syster blev allt sämre. Det blev flera turer till akuten och många nätter med dropp då hon inte fick behålla något hon åt och febertopparna närmade sig 40 grader.

Hennes barn blev lidande och fick flytta hem till sin pappa på heltid eftersom min syster mådde så dåligt att hon hade fullt upp med sig själv och sin egen hälsa. Min syster blev heller inte speciellt trevligt bemött av sjukhuspersonalen, kanske eftersom det var inte något till synes fel på henne enligt blodprov och dylikt. De föreslog att hon istället skulle uppsöka en psykolog och menade att hennes problem snarare var psykologiska. När det slutligen upptäcktes att cystan hade återkommit så konstaterades det att den dessutom satt mot hjärnan men ingen av de läkarna som nu hade tittat på röntgenbilderna ansåg sig "ha med ämnet att göra" och antog helt sonika att någon annan skulle ta hand om min syster. Men någonstans blev det en miss, alla såg bara efter "sitt område" och ingen såg efter min syster. Hon hamnade i något slags ingenmansland och blev snart bortglömd.

När "rätt" läkare äntligen upptäckte hur dålig hon faktiskt var, så var hon alldeles för dålig för att opereras och man var osäker på om hon ens skulle överleva en så pass komplicerad operation, som det vid det här laget faktiskt krävdes. Då måste vi komma ihåg att detta är ett år efter att hon själv upplevt att symptomen hade börjat komma. Till slut ett och ett halvt år efter att symptomen uppkommit, blev hon opererad, ett och ett halvt år av sjukskrivning och sjukdom helt i onödan. Hon är nu nästan ett år efter sin andra operation fortfarande långt ifrån helt återställt. Epilepsin finns fortfarande kvar och det är osäkert om den någonsin kommer att försvinna.

Men det är väl så det går om man har många sjukdomar och liksom hamnar mellan avdelningar, mellan stolarna och när ingen vill ta ansvar eftersom man är så "besvärlig" med sina många krämpor. Var finns pengarna till sjukvården? Hur kommer det sig att våra kära politiker kan ta ut sina löneförhöjningar medan folk tillåts vara sjuka på grund av stressade läkare som är alldeles för få, eftersom landstingen inte har råd att anställa fler för att det helt enkelt inte finns någon budget för det? Tänk vad smart det hade varit om de pengarna som nu gick till min systers alla onödiga sjukhusvistelser istället hade gått till fler läkare med mer tid för engagemang. Det hade besparat alla tid, pengar och smärta.

Av Minna Jonsson 29 maj 2007 12:11