Tänk dig att det är du

Tänk att du är nitton, du har inte ännu lärt dig riktigt vad kärlek går ut på men du vet när du får syn på HONOM att du är kär. Han ska komma att bli din första riktiga "vuxna" kärlek. Han kommer att visa dig vad kärlek ska gå ut på, han är din lärare som visar hur en relation ska gå till. Men tänk dig att du får en dålig lärare. En lärare som utnyttjar att han är först och att du inte vet bättre.

Tänk dig att ni har varit ute och festat tillsammans och kommer hem. Lägenheten som egentligen är hans men där du tillbringar all din lediga tid är fylld med rök. Hundarna som han har köpt till dig egentligen ville du ha en dvärgspets men det slutade med två pitbulls har kommit åt spisen och av misstag satt på den, stekpannan med gammal mat har börjat brinna. Valpen har bajsat på dina favoritskor och HAN blir arg för att det är det, en full och trött du blir mest upprörd över. Du låser in dig på toaletten. Du är lite för full och alldeles för trött för att bråka. Han står utanför och bankar. Du lägger dig ner på golvet, kurar ihop dig i fosterställning och låtsas att du inte hör. Du vet vad som kommer att hända om du öppnar.

Han fortsätter att ilsket banka på dörren och skriker åt dig att öppna. Men du vill inte, vågar inte. Du är så trött. Du önskar att han bara kunde låta dig vara, du vill somna ifred, där på golvet i badrummet. Efter ett tag ändrar han taktik. Han börjar lirka med dig, kalla dig älskling. Han ber dig att snälla öppna dörren. Om du öppnar dörren nu lovar han att inte slå dig. Dyrt och heligt lovar han. Du tänker öppna, det tänker du faktiskt, men du orkar inte resa på dig - det finns inga krafter kvar. Så du ligger kvar på golvet, i fosterställning. Han förklarar med samma lena röst att om du inte öppnar så kommer han ändå få upp dörren och då kommer det inte att bli roligt för dig. Du vet att du måste öppna. Men kroppen lyder inte, den bara ligger där och vägrar resa sig. Du hör hur han går bort från dörren och hur han efter en stund kommer tillbaka. Du förstår att han har hämtat något att öppna med. Ditt ansikte är vänt mot dörren och du ser hur låset sakta vrids om. Det röda som betyder upptaget förvandlas till vitt som betyder ledigt. Handtaget trycks ner och dörren öppnas. Nu kommer det inte att bli roligt för dig. Varför öppnade du bara inte dörren när du hade chansen? Hans ögon blixtrar av ilska. Varför är han så arg? Beror det bara på att du ville vara ifred? Han sliter upp dig från badrumsgolvet, men du orkar inte stå och skräcken inför vad du vet ska komma gör dig ännu svagare. Det är tur att du är så full annars hade smärtan varit mer påtaglig. Du rasar ihop på golvet igen. Han skriker och svär åt dig, berättar för dig hur värdelös du är. Du förstår fortfarande inte varför han är så arg? Det var ju dina skor som blev förstörda. Och det var väl inte ditt fel att lägenheten är fylld med rök? Eller var det kanske det? Är inte allt ditt fel? Alltid. Om du bara hade diskat hade stekpannan med mat aldrig stått på spisen.

Han drar upp dig från golvet igen. Slänger in dig i väggen, du är lätt och han är stark. Axeln slår i och värker. En tredje gång drar han upp dig från golvet, försiktigare den här gången. Han trycker upp dig mot väggen med sin ena hand under din haka och med fingrarna tryckandes mot dina kinder, som så många gånger förr. Du brukar få blåmärken efter hans händer. I början bad han om ursäkt fast påpekade ändå att det var ditt eget fel att han blev tvungen att göra så för du var ju okontrollerbar. Dessutom måste du faktiskt få blåmärken väldigt lätt, för han hade ju bara tryckt lite, det var väl inte så farligt. Du hade skakat på huvudet, fast dina kinder ömmade och det gjorde ont att tugga.

Du kommer ihåg den gången han hade varit på kryssning, han hade kommit hem och ni hade blivit osams om något. Han hade en kompis med sig. Han skrek åt dig medan hans kompis satt i vardagsrummet och såg på TV, sen gick han ut dit han också. Du låg i sängen i sovrummet. Den första hunden ni skaffade var bara en liten valp då, tolv veckor kanske, han låg bredvid dig i sängen och darrade, lilla vännen. HAN kom efter en stund plötsligt instörtandes i sovrummet, han skrek inte utan väste åt dig. Han tog valpen och kastade in honom i teven som stod en meter från sängen. Valpen gnydde och lommade haltande ut från sovrummet. Du kände hur ditt hjärta brast för den stackars hunden. Du skrek till HONOM att han var en feg jävla tönt som gav sig på ett litet försvarslöst djur. Det triggade honom ännu mer. Kanske ville du trigga honom, trycka på hans knappar så han skulle göra dig illa. Det var i alla fall alltid vad han sa till sitt försvar. Han slängde sig över dig där du satt upp i sängen. Du flög bakåt och låg med honom över dig. Du skrek, du skrek allt vad du kunde för du trodde att du skulle dö, du trodde att han skulle döda dig. Och du bad till alla krafter du trodde på att hans kompis skulle komma in och rädda dig eller att någon granne skulle höra ditt skrik och ringa polisen. Du fortsatte skrika men rätt som det var kom det inte ut något ljud. Han höll sina händer hårt om din hals och du fick ingen luft. Ögonen tårades. Halsen värkte och hans ögon glänste. "Nu dör jag", var din enda tanke. "Nu dör jag, jag fick inte ens bli tjugo år gammal". Men rätt som det var släppte han. Du stirrade skräckslaget på honom medan du kippade efter luft. Han strök dig över håret och sa att ni skulle vara vänner igen. Att han älskade dig och inte ville att ni skulle bråka. Han gav dig presenterna han hade köpt till dig på båten. En parfym och en chokladask med choklad som såg ut som spritflaskor och som det fanns likör inuti. Sen kysste han dig och du kysste tillbaka. Ni kramades, du kramade honom hårt för att du älskade honom och du ville inte att han skulle vara arg på dig. Du sa förlåt för att du hade varit dum - det var väl bara självklart, det var ju så han hade lärt dig att det skulle gå till. Han gick ut till sin kompis i vardagsrummet och de skrattade åt hans galna tjej som man måste tukta för att hon skulle lära sig lite vett. Du bet av överdelen på alla chokladflaskor och försökte supa dig full på likören inuti medan blåmärkena började ta form på din hals.

Nu ska du få blåmärken igen. Han släpper taget och du vänder dig med ansiktet mot väggen. Du gråter nu, snyftar högljutt. Han säger åt dig att hålla käften. Vilken tönt du är som bölar hela tiden. Sen slår han dig i ryggen så hårt att du tappar andan, så hårt att om det hade varit väggen hade den gått sönder. Så hårt att det känns som om du förtjänar att dö. Det var första och sista gången han slår dig i den bemärkelsen. Men det var varken första och inte sista gången han gör dig illa.

Det tar slut efter inte allt för lång, men efter tillräckligt lång tid. Men fortfarande, långt senare, finns han där som ett spöke som viskar att du inte förtjänar någon som är snäll mot dig, att du är helt hopplös. Sakta men säkert har du nu äntligen börjat komma till insikt, nu nästan tio år senare. Du förtjänar bättre, du är en bra människa och du ska hela tiden kämpa för att bli en bättre. Men hur som helst kommer du alltid vara en bättre människa än vad han var. För du behöver inte trycka ner andra för att själv känna dig stor och mäktig. Men du kan inte låta bli att undra hur många det finns där ute som har varit med om samma sak som du. Tänk dig att det är du.

Av Minna Jonsson 25 maj 2007 13:53