Otrohet är naturligt

Har funderat ett tag nu på om det verkligen är så att monogami är naturligt. Och vidare om otrohet är onaturligt. Tog diskussionen med min förra pojkvän över en söndagsfika, vilket resulterade i ledsna blickar och arga ord från hans sida. Hans föräldrar hade precis separerat, och jag med min cynism var det sista han behövde. Ironin i det hela ligger väl i att vi gjorde slut strax efter, jag tycker fortfarande det är intressant, och ämnet lever till fullo.

För är det inte så att människor är i minoritet när det gäller föreställningen att endast en partner är det optimala? De allra flesta djurarter ligger ju runt och verkar inte må sämre av det. Nu ska vi inte jämföra katter och kvinnor, men när kåtslaget kommer och dörren ut till natten öppnas är det väl inte konstigt att man går ut och svansar efter uppmärksamhet? Fullt naturligt skulle jag vilja säga.

Varför är monogami the way to go? Människor utvecklas ju ständigt, det om något är naturligt och oundvikligt, därför har jag svårt att se mig leva gift med någon i femtio år. Det sägs att man i princip ändrar sig och finner nya värderingar varannan månad som ung, möjligt att processen blir långsammare med åldern, men inte dör den ut helt. För mig är det nästan otroligt att folk kan växa ihop på ett hälsosamt sätt, att älska och kompletteras samtidigt som man någonstans behåller sin egen kärna och känner att man hela tiden kan tillföra något i förhållandet. Det är en välsignelse, absolut, en gåva och en välsignelse, men ingen av de sakerna är en självklarhet eller en mänsklig rätt.

Jag har varit med om otrohet, bägge sidor av myntet. Otrogen mot och otrogen själv. Länge har jag sett otrohet som ett tecken på att allt inte står rätt till, att man inte längre älskar sin partner, att det måste vara något grundläggande fel när man är kapabel att kyssa någon annan. Men vem säger att vi är menade att bara vara två, och kan personen som säger det komma med någon faktisk förklaring på varför? Jag har varit otrogen och älskat bägge två, haft känslor för bägge två, och det är en vidrig sak att göra mot någon eftersom vi har det synsättet vi har, men flera gånger har jag velat försöka förklara att det kanske inte är så konstigt. Det kanske är fullt naturligt att ha känslor för fler än en på samma gång, och onaturligt vore det väl då om man inte fick lust att uttrycka det i annat än ord. Sen förgrenar det sig såklart, och ganska snabbt kan det uppstå åsikter om vad otrohet är, om känslomässig otrohet är likvärdig med fysisk. Jag skulle nog svara ja på den frågan; när tanken och känslan rör sig åt ett håll, är det nog ganska sällan handlingen rör sig åt det andra.

Många har kallat det cyniskt, min tankegång, och jag är först att säga att mina föräldrars skadade relation säkert satt sina spår i mina egna levnadsmönster. Men fortfarande. Vi utvecklas ständigt. Jag vet inte om jag själv skulle kunna begära femtio monogama år från en partner, och jag vet definitivt att jag inte skulle kunna lova det själv. Hur fan ska man kunna veta vad man känner om tio, ens fem år? Löften man inte vet om man kommer kunna hålla kan ju knappt räknas som löften, giftermål är för mig en gåta än idag. Det här kanske krockar med min syn på äktenskap, jag får sura uppstötningar av ungdomar som förlovar sig hit och dit, här är jag gammeldags och har en stark uppfattning om att när man väl lovat varandra evig kärlek och evig monogami, då har man lovat, och så är det med den saken. Jag ser som sagt inte det löftet som en möjlighet från min sida, därför tror jag inte att jag nånsin kommer gifta mig. Dessutom behöver jag ingen ring på mitt finger för att känna bekräftelse när det gäller kärlek.

Nu rör sig tankarna lite hejvilt, jag hoppas att jag inte är alltför otydlig. Om du har ett svar på min fråga är du välkommen att kommentera: Varför är monogami det enda rätta?

Av Cim Efraimsson 18 maj 2007 10:53