Stackars mina vuxna barn!

De kommer att sitta där och undra varför jag lagt ner tiotusentals kronor på fotografering med de billigaste kameror, men också med de dyraste. Hundratals timmar har jag sorterat kort och negativ och har så fint i mina pärmar. Som de kommer att anse som värdelösa. Ja, de senaste tio åren har jag inte satt så mycket i pärm. För jag har gripits av en insikt om att ingen vill ha mina fina album. Vilken dyster eftertanke jag fick.

Ett tag hade jag tio utmärkta par byxor i garderoben, som jag vuxit ur efter cirka ett år. Så fruktansvärt deprimerande att se på dessa. Jag delade ut dem till släktens magrare män och kände den enorma tacksamhet som strömmade emot mig. Resten gick till Myrorna o Pingst U-hjälp. Men uttänjda kalsonger och skjortor i dussintal har gått till "centralarkivet". När det gått hål på strumporna har det inte behövts några funderingar. Nej, gamla kläder ska arvingarna inte behöva ärva i vart fall. De får nog med bekymmer ändå. Böcker som jag ärvt och böcker som jag köpt, vad händer med dem på yttersta dagen, det funderar jag mycket på. Före datortiden var de värda en hel del, i dag nästan inget alls. För nu kan man hitta mycket gammalt och gott i "Runebergsprojektet" etc. i datorn. Det är mycket lättare att läsa gamla bibelöversättningar där, än i mina tjusiga böcker. Trots att jag har musarm som kommer och går.

Antikvariaten skakar bara på huvudet. Vem vill ha Strindbergs samlade skrifter i halvfranskt band? Ja inte mina vuxna barn i vart fall, de som själva samlat på sig så mycket. Jo, jag och döttrarna sorterade lite för några år sedan. De sparade en del bokverk som helt enkelt var storslagna, vackra till tusen osv. Men jag tror inte de tänker läsa "Tjänstekvinnans son".

Jag föddes till en ny människa då jag 20 år gammal började läsa både grekiska dramer och de stora ryska berättarna. Jag läste om märkliga människor i mycket märkliga tider. Däremellan läste jag uppslagsböcker. När jag så gick folkhögskolan förstod jag att jag blivit rätt allmänbildad, jag vann dåtidens Nutidsorientering i DN:s regi, skolbäst. Jag hade liksom gått mitt eget universitet. Trots att jag alltid varit lite ordblind, jag har haft svårt att stava osv. så hade jag nått en bit.

Vem ska ta hand om mina böcker som betydde så mycket för min personliga utveckling? Ja, detta måste vara min generations unika fråga. Vi i cirka 65-årsåldern som verkat både i den gamla litterära tiden och i den nya datatiden är nog rätt rådvilla. Tänk att nästan allt världens vetande nu finns i form av nollor och ettor i superdatorer världen runt. Dit når jag på en sekund med min gamla PC! Kan det ha varit 1970 som Umeå kommun anställde fem stycken "stansoperatriser", vilkas uppgift var att göra hål i kort, som såg ut som dåtida spårvagnsbiljetter. Efter bara några år gick "input" till på annat sätt. Jag fick metervis med listor på "output".

I min generation har vi slitit som bävrar och fallit offer för all slags reklam. Därför lämnar vi efter oss så väldigt mycket mer än föregående generation, generellt sagt. Ytterligare en generation bakåt var rena fattigdomen för de flesta. Dem var det lätt att städa upp efter. Vår universitetskansler växte upp i en barack i gruvbyn Adak, som nu är helt nedriven. Hon genomförde en maximal social klättring på en generation. Tusentals andra i hennes generation har gjort liknade karriärer som inneburit ett prylsamlande av väldiga dimensioner. Kommer dagens 30-40åringar att vara klokare än vad vi nyblivna pensionärer varit? Kommer de att vara mer kritiska mot reklamen? Kan de skilja på prylar och lycka? Harmoni är att söka leva efter sina egna förutsättningar, sina egna mål. Inte andras mål och visioner. Jag har lite svårt att formulera detta!

Storasyster skriver till mig att de värdefulla saker som glatt henne och maken genom åren vill nästan ingen ta över. Men sakerna har gett dem kunskap och erfarenhet och många stora upplevelser. Vad som sedan kommer efter tänker hon inte bry sig om mera. Ska jag nå denna psykiska mognad?

Av Jan Brunnegård 17 maj 2007 10:09