Film: "Next" - ännu en hyfsad thriller i högen

Betyg: G
Titel: Next
Genre: Thriller
Regi: Lee Tamahori
Medverkande: Nicolas Cage, Julianne Moore, Jessica Biel m fl
Speltid: 1 tim 33 min
Premiär: 16 maj

När det gäller deckare eller så kallade kriminalromaner har det länge rått hausse på bokmarknaden, men nu börjar hypen ifrågasättas och en del kritiker förutspår att piken är nådd och att intresset för den här sortens litteratur kommer att dala framöver. Recensenter slår ner på författarnas banala karaktärsteckningar och nöjer sig inte längre med en knivig mordgåta eller en brutal brottsskildring.

Vänder man sig till filmens motsvarande thrillervärld råder ofta samma taskiga personporträtt. Det är som om manusförfattarna satsar allt krut på historien och glömmer bort karaktärerna som ska gestalta den. I längden framstår detta fenomen tröttande och det blir allt svårare att inte känna sig uttråkad inför ännu en visserligen tekniskt skickligt och skådespelarmässigt otadligt filmisk uppvisning, när personteckningen är så ytlig att det är svårt att bry sig. Medan historierna blir allt klurigare förfaller de som är inblandade i dem till att bli allt mer enkelspåriga. Den här gången är det Lee Tamahori, från Nya Zeeland - debuterade som långfilmsregissör 1993 med den starka skildringen "Krigarens själ" om landets urinvånare maorierna - som med "Next" gör en av dessa thrillers. Historien är intressant och bygger på en bearbetad science fiction novell, "The Golden Man", av Philip K. Dick, där en magiker, Chis Johnson - spelad med intensitet av Nicholas Cage - kan se två minuter in i framtiden. En egenskap som renderar honom tur vid spelborden i LA, men som även väcker FBI:s intresse i sin jakt på en planerad terroristattack med massförstörelsevapen.

FBI:agenten Callie Ferris som är förvissad om att Johnson är mannen som kan hjälpa säkerhetspolisen att förhindra en nationell katastrof spelas hårdfört av Julianne Moore, som tidigare gestaltat en mer sympatisk motsvarighet, Clarice Starling i filmen "Hannibal". Jag har alltid haft problem med Moores svala och i mitt tycke distanserade spelstil och har svårt att uppskatta att hon som kvinna ännu en gång får medverka för att balansera den kvinnliga genuskvoten när det gäller polisiära frontfigurer, då hon väljer att gestalta sin karaktär som vilken stereotyp manlig hårding som helst. Jag menar med det inte att en kvinna inte kan vara lika tuf som en man, bara att det är något annat att vara kvinna, trots allt.

Parallellt med thrillerhistorien utspelar sig en romantisk berättelse i filmen, där Johnson möter den stora kärleken - romantiskt spelad av den undersköna Jessica Biel - i form av Liz Cooper, en lärare som undervisar barnen bland de sämst ställda i Grand Canyon området. Liz blir genom att hon möter Chris indragen i det säkerhetspolitiska spelet och utgör filmens motor på ett högst traditionellt vis.

Egentligen är det mest valet av manusförfattare, som jag tror är anledningen till att den här filmen inte lyfter över den mediokra thrillerns nivå. Gary Goldman och Jonathan Hensleigh är gamla ringrävar när det handlar om den här genren med filmer som, "Total Recall", "Basic Instinct", "Die Hard - Hämningslöst", "The Rock" och "Armageddon" bakom sig, dvs säkra kort när det gäller att snickra till en hyfsad thrillerhistoria. Men samtidigt talar vi 90-tal och det som vi uppfattade som bra då, behöver ju nödvändigtvis inte fungera som filmiskt koncept i dag. Tänk om Hollywood skulle våga att vara gränsöverskridande i sitt val av manusförfattare och låta en utpräglad författare av drama jobba sida vid sida med en thrillerförfattare. Kanske skulle något nytt och spännande då vara möjligt, men som det ser ut i dag får vi ännu en snyggt producerad rulle, som inte lämnar något mer efter sig än en känsla av att den på ett obestämbart sätt påminner om något jag redan sett allt för många gånger.

Av Monika Wehlin 15 maj 2007 20:52