Drogpolitik enligt v - alla ska få många chanser

I förra veckan presenterades en rapport om narkotikapolitik från Vänsterpartiets riksdagsledamöter i socialutskottet och i justitieutskottet. I media har rapporten delvis missvisande beskrivits som att V vill göra det lagligt att knarka.

Vi vill därför betona att det förslag som presenteras i rapporten inte syftar till att göra det lagligt att knarka. All hantering av droger, såväl langning som innehav bör även i fortsättningen vara olaglig. Det vi vänder oss mot är att själva missbrukaren i sig är kriminell med dagens lagstiftning. I andra sammanhang brukar vi säga att ingen människa är illegal. Vi menar att utifrån en humanistisk människosyn så är detta orimligt.

I FN:s rapport om den svenska drogpolitiken får Sverige beröm för hur man arbetat framgångsrikt med att minska droganvändningen i samhället. Samtidigt konstaterar man att det är en svaghet att detta inte får större genomslag på antalet tunga missbrukare. 0,45 procent av befolkningen är tunga missbrukare att jämföra med 0,50 procent i EU. FN-rapporten drar slutsatsen att "Swedish drug policy is highly effective in preventing drug use, but seems to be less effective in preventing drug users from becoming drug addicts." Vi menar att det inte går att bortse från denna slutsats som sätter fokus på ett helt centralt problem med svensk narkotikapolitik.

1988 kriminaliserades bruket av narkotika. Detta var en kursförändring från den tidigare linjen att det var själva narkotikan som var olaglig. 1993 skärptes straffet för brottet för att göra det möjligt för polisen att tvinga misstänkta till urinprov, vilket på grund av ingreppets omfattning för den enskilde endast kan göras om brottet har fängelse i straffskalan.

På senare år har förespråkarna för kriminaliseringen lutat sig mot denna möjlighet, att upptäcka människor med missbruksproblem och sedan ge dem vård. Detta strider emot den gängse principen för kriminalisering av en viss gärning, som säger att gärningen i sig ska vara straffvärd och inte kunna förebyggas effektivare med hjälp av andra åtgärder. Att förespråka kriminalisering p.g.a. möjligheten att ta urinprov är ett svepskäl och inte förenligt med denna princip.

Det viktigaste skälet för oss att föreslå att man tar bort kriminaliseringen är att den pekar ut människor med problem och som samhället misslyckats med att stödja som kriminella. Det var av denna anledning, att vi inte ställer upp på en sådan människosyn, som gjorde att Vänsterpartiet röstade nej till kriminaliseringen 1988.

En avkriminalisering av det egna bruket ger inga direkta effekter när det gäller antalet fångar, eftersom eget bruk i allmänhet inte ger fängelsestraff. Däremot skulle den få effekter för polisens arbete, som under senare år fokuserat alltmer på den enskilde missbrukaren och minskat sitt fokus på langningen. Att vrida tillbaka denna bild bedömer vi skulle få en större effekt för att minska narkotikamissbruket. Samtidigt stämplas inte den missbrukande automatiskt som kriminell vilket har betydelse för samhällets möjligheter att få kontakt med
och hjälpa honom eller henne. En person som betraktas och behandlas som kriminell stöts ut ur samhällsgemenskapen och en sådan marginalisering har också täta samband med utvecklingen av tungt missbruk.

I vår rapport lyfter vi också fram en rad andra politiska förslag som syftar till att stärka och förbättra narkomanvården. Bland annat föreslår vi en vård och behandlingsgaranti som ska ge människor med missbruksproblem rätt till snabb hjälp.

Rapporten kommer att diskuteras på en konferens på riksdagen nu på fredag. Väldigt många har anmält sig till denna konferens vilket vi tycker är glädjande.

Till sist är det viktigt att säga att rapporten inte har statusen av ett politiskt program. Syftet är istället att väcka diskussion och dialog både inom och utom partiet i dessa viktiga och ofta osynliga socialpolitiska frågor. Vi menar att narkotikafrågan måste föras tillbaka till den socialpolitiska arenan. Samtidigt måste vi förstå att det i mångt och mycket är samhällsutvecklingen i stort som styr över hur utbrett narkotikamissbruket är. Mot högerns tal om hårdare straff och kontroll så ställer vi en politik för en stark generell välfärd och en narkotikapolitik med en positiv människosyn där alla får många chanser till ett värdigt liv. Det är denna väg som kan föra oss närmare visionen om det narkotikafria samhället.

Av Kristoffer Housset 14 maj 2007 10:47