En djurägares oskuld

Det är inte helt ogrundat att min första artikel handlar om Donna. Hon ligger här bredvid, med kastanjeögon, såriga bakben och stor tratt om halsen. Min vackraste, älskade hund, som i sju månaders tid blivit behandlad, eller i många fall obehandlad, av ett stort djursjukhus i Stockholm. Det har krävt blod, svett, och många många tårar. Samt ungefär sjutusen fem-timmars väntande i väntande på akutvård. Och aldrig förr har jag känt mig så hjälplös.

Att djur är hjälplösa och oskyldiga är ett faktum, men då också vi starka människor runt om ett älskat husdjur blir detsamma, sänker hopplösheten en i ett slag.

Donna är nu utan gips, och bandage. För första gången på sju månader. Veterinärerna sade att hon skulle bli frisk efter fyra veckor. Istället har hennes psyke fått sig en törn av för många hårdhänta veterinärer. Vi har fått skulden så många gånger, och vi har skuldbelagt oss själva så mycket att hjärtat nästan färgats svart. Även fast vi vet att vi har behandlat henne som en prinsessa, tassat på tå, och varit så noga med mediciner och bandage att vi klivit upp flera gånger mitt i natten av oro för att kanske, kanske ha missat något.

Man brukar säga att bägaren ibland väller över, att DET var i alla fall droppen för ur man får bli behandlad. Det har hänt otaliga gånger. Som den gången då djurvårdaren hade haft Donna lös inne "backstage" som hon uttrycke det. Vi blev oroliga och ville diskutera saken med veterinären, och då vi senare kom till sjukhuset fick vi en redig utskällning av djurvårdaren för att vi hade skvallrat. Och senare för att vi inte lyssnade eller tog in det hon försökte säga.

Det hon inte förstod var att vi bara var där med vår sjuka hund, som vi ville få frisk. Vår ögonsten, vårt allt. Och där stod hon och ordbajsade något om att hon höll på att förlora jobbet. För någonting hon i ärlighetens namn trots allt hade gjort. Varför har människor så svårt för att ta sig i kragen och erkänna sina misstag? Inte minst vårdare av i detta fall djur, som faktiskt är där för att läka och hjälpa.

Eller då veterinären tittade oss i ögonen och sade;
- Tycker ni att hon har ett värdigt liv?

De försökte bara komma lätt undan, vet vi nu. De har fått betala åtskilliga summor för deras klantskalleri, eftersom de erkänt att felet var deras. Utan att egentligen säga orden.

Säg mig, när får vi vårt välförtjänta förlåt? Donnas värdiga liv ska fortsätta länge, länge till.

Det är egentligen ett under att jag fortfarande vill bli djursjukvårdare, efter allt jag sett och upplevt under dessa sju månader. Kanske har jag en dröm om att bli bättre, bli bäst. Jag vet nu hur man inte ska bli behandlad. Nu är det bara att vända på pannkakan. Visa världen hur man behandlar människor vars hjärta gör ont på grund av en sjuk familjemedlem.

Allt för dig Donna, allt är för dig. Sov mitt hjärta, bli frisk och hel- så är mogondagen vår.

Av Anneli Bergqvist 04 maj 2007 09:10