Demokrati genererar elitism

Är en demokratisk fackförening verklighet eller utopi?

"Demokrati är det minst dåliga styrelseskicket" ett citat som är välkänt. Folk i världen kämpar och dör för att ha demokrati i sina länder. I Sverige har vi den. Det fungerar ibland bättre ibland sämre, men vad finns det för bättre alternativ? Jag är för demokrati så klart och är nöjd med den som vi har i Sverige. Vi kan stå som förebild för många andra länder i världen som ett demokratiskt land.
Ska demokrati fungera, måste man engagera sig och ingen kan tvingas att engagera sig. Det är vårt fria val. Demokrati ska inte vara en täckning för en diktatur. Demokrati på låtsas är det som äcklar mig verkligen.

I forna kommunistiska stater, eller öststater, var det vanligt att man låtsades att det var ett demokratiskt system. Alla fick vara med och bestämma, så länge de höll med dem som bestämde.

För att en fackförening ska fungera bra, krävs det att den är demokratisk i grund och botten. Det finns lagar och stadgar hur en sådan fackförening ska fungera på ett demokratiskt sätt. Frågan är om det fungerar? Jag kommer inte att svara på den frågan här. Alla ni som läser är välkomna att vara med och lämna sina synpunkter. Faktum är att vi engagerar oss för lite för att värna vår demokrati.

Jag hade en möjlighet att titta närmare på hur det fungerar på en stor och stark fackförening som är mycket stolt över sin demokratiska tradition. Alla medlemmar ska vara med och bestämma, det låter enkelt och självklart. Hur ska man lösa det i praktiken? Vi kan leka med tanken att det finns hundratusen medlemmar i hela Sverige, på väldigt många och ofta små arbetsplatser. Hur ska vi att få dem att delta och påverka i en demokratisk organisation? Det är meningen att de ska samlas i sektioner där de bor. Möten är öppna för alla medlemmar och regelbundna. Dessa sektioner är som en kärna i det demokratiska systemet. Här börjar det bli problem. Deltagande är väldigt lågt. Det är endast styrelsen som kommer och styrelsen som har arvoden för att de kommer. De nominerar sig och väljer som de vill till alla möjliga uppdrag som det finns att välja mellan.

Det ser likadant ut i hela Sverige vad jag vet, tyvärr.
Kommer man som ny, kan man känna sig utanför, verkligen.
Det är kanske 10, eller 20 medlemmar som är aktiva och det är de som styr. Det finns olika intressegrupper som dominerar och det är de som får sin vilja fram slutligen.
Demokrati är inte lätt. Man vill aktivera flera medlemmar och det görs nya försök hela tiden.

Det sägs att det behövs en tröghet i ett demokratiskt system, för att alla ska kunna vara med. Det kan ta flera år i ett demokratiskt system innan man kan få genom sina förslag, om man lyckas övertyga majoriteten att de är bra.
Risken finns att det kan bildas eliter som vill utnyttja systemet. Eliter som kommer att bli allt för långt borta från vanliga medlemmar. Det kan hända att det kommer att bli vi och de till slut. Vi som lyder och betalar och de som bestämmer. Man vänjer sig snabbt med det bekväma livet och det kommer alltid att finnas de som vill bara glida och se till eget bästa, fackpampar.

I en fackförening man kan rösta genom att man inte vill vara med längre. Då kommer hela organisationen att bryta samman så småningom och det behöver inte vara bättre för det. För att en demokrati ska fungera krävs det öppenhet och diskussion. Alla röster är lika viktiga både de som kan skrika högt och ta för sig och de som är tystlåtna, men ändå som bryr sig. Respekt för andras åsikter och olikhet ska ligga i grunden. Vi är alla olika och det är bara bra.
Så länge kan vi komma överens med varandra.

Av Simon Aspenson 19 apr 2007 13:20