Novell: Den andra kvinnan

Jag satt äntligen i bilen. Jag hade dragit mig för detta hela hösten, men nu hade min tillkommande sagt att jag tagit nog hänsyn till Anna. Min tillkommande! Ett gammaldags ord: farmor brukade säga så. Marika skulle ha blivit full i skratt ifall jag utryckt mig så. Hon var inte den romantiska typen. Ändå var hon min blivande hustru och blivande mor till mitt barn! Allting hade ordnat sig på något sätt, även om det verkade hopplöst så sent som i våras.

Anna och jag hade varit gifta i snart 13 år och ifall jag inte träffat Marika så hade jag väl fortsatt vårt slentrianmässiga äktenskap till ålderdomen. Anna passade mig bra. Hon tog inte upp någon egen plats utan fogade sig i min vilja. Hon hade varit smickrad i början. Att jag, färdig läkare, hade valt den lilla undersköterskan med de snälla ögonen. Klass och sådant ska inte ska spela någon roll nuförtiden, men den gör det. Hade farmor varit i livet hade jag fått tänka mig för när jag friade: Som det nu var kunde jag välja fritt. Anna kom ifrån fattiga men hederliga föräldrar, som man uttryckte det förr i tiden. Jag var medveten om att jag valt Anna av just detta skälet. Hon skulle aldrig kunna ställa besvärande krav på mig. Valet hade varit bara mitt,liksom Ljungheda.

Nu skulle det gå ur släkten. Jag kände missmodet inombords och ruskade av mig betänkligheterna. Vad betydde en gård emot ett helt liv med kvinnan jag älskade, hon som snart skulle föda min son? Jag log för mig själv. Vem kunde anat att jag var kapabel till en så stor passion? Jag som snarast varit kyligt lagd? Men så är Marika en helt otrolig kvinna.

Ifall det funnits barn, söner som kunnat ta över Ljungheda en dag så hade det varit svårt att skiljas ifrån Anna. Hon skulle ha varit den perfekta mamman precis som hon alltid varit den perfekta hustrun. Hon skulle ha ägnat hela sin tid åt man och barn, eftersom hon inte hade något spännande eller högavlönat arbete att prioritera. Att hon varit sval i sängen spelade mindre roll: Det finns alltid villiga kvinnor.

Vi tog båda missfallen hårt. Efter den fjärde gången fick vi veta att det inte skulle komma några barn, och den dagen började vårt äktenskap falla i bitar.

Jag tittade på klockan. En knapp halvtimmes körning kvar.
Det skulle göra ont att skiljas ifrån gården. Pappa och farfar hade båda varit läkare som jag, men de hade behållit den gamla släktgården intakt. De hade skrivit över gården på sina hustrur för att gardera sig. På den tiden var äktenskapen livslånga, men jag hade heller aldrig haft några tankar på skilsmässa. Vackra kvinnor fanns det många, och Anna passade bra som hustru där hemma.

Nu var det annorlunda. Ett barn var på väg, en pojke.

Jag och Marika hade träffats under den tid som Marika varit Annas gynekolog. Hon hade följt våra förhoppningar, som alltid grusats någon gång i tredje månaden, och varit ett stort stöd för Anna i sorgen. Till slut hade de båda kvinnorna blivit personliga vänner och tack vare Marika började Anna komma på fötter igen. De gick på utställningar och på teatern, allt sådant där som jag blir uttråkad av. Jag var tacksam mot Marika som tog hand om Anna: Själv tröstade jag mig på annat och roligare sätt.

Kvällen för tre år sedan när Marikas bil körde upp på gårdsplanen just den dagen Anna råkade besöka sin mor! Inte kunde jag ana att blixten skulle slå ner för så kändes det.
Vilken kvinna i sängen! Och sedan, när hon anförtrodde sin långa ,hemliga kärlek till mig. Jag blev smickrad, men inte kunde jag ana då att den kvinnan skulle ta över hela mitt liv!

Jag fick aldrig nog av henne. Hon hade betänkligheter för Annas skull i början, men allt eftersom tiden gick så insåg vi båda att vi var menade för varandra. Vi började tala om att leva tillsammans. För mig var det ingen brådska. Inte förrän Marika med blossande kinder visade mig sitt graviditetstest. Positivt! Hon skulle föda det barn Anna inte kunde ge mig! Nu fanns ingen återvändo. Jag hade inte väntat mig motstånd ifrån den blida Anna men hon visade sig veta mera om äktenskapsbalken än jag anat, och till slut stod det klart för mig att skilsmässan skulle kosta mig mycket.

Och värst: Den skulle kosta mig Ljungheda! Då var det tid för Marikas ultraljud, och med fotografiet av min ofödde son i handen upplevde jag en märklig känsla. Detta var det viktigaste i livet. Marika var långt i från barskrapad, och vi var båda läkare. Nog skulle vi klara oss, Ljungheda förutan?

Jag rundade den sista kurvan före raksträckan genom allén som farfar planterat. Någonting överraskade: Huset var upplyst som till fest. Anna hade uttryckligen bett mig att hämta mina saker den här helgen, eftersom hon skulle vara bortrest. Jag måste ha misstagit mig på datumet?

När jag svängde upp på gårdsplanen fick jag syn på Marikas bil. Vad i all världen gjorde hon här? De båda kvinnorna hade inte talat med varandra under skilsmässan, av naturliga skäl. Jag parkerade och gick emot porten. Alla ljus i nedervåningen var tända, men det hördes inga ljud som antydde ett party . Jag ringde på dörren för Anna hade insisterat på att nycklarna skulle lämnas över så snart skilsmässan var klar.

Det var Anna som öppnade, och ändå inte. Min tråkiga hustru stod där uppklädd i en för mig helt ny klänning, med makeup och ny frisyr. Alldagliga Anna var vacker, insåg jag nu.
Hon log .
- Så roligt att du kunde komma, Clas.

Av hennes ton att döma kunde hon ha hälsat en vän välkommen till en glad fest. Jag tog ett steg in i hallen, men hejdade mig när jag såg en festklädd Marika i trappan till övervåningen. Hon log, hon också.
-Välkommen Clas. Du blir vår första gäst.
Hade hela världen blivit galen?

Hon såg min förvirring och kom emot mig, alltjämt leende.
- Du verkar förvånad.
Någonting störde medvetandet innan jag kom på vad det var. Hon hade en klänning som visade hur smal om livet hon var. Bulan där barnet kunnat anas var borta.
- Barnet?
- Barnet.
Hon skrattade högt.

- Min son, Marika! Har du tagit bort vår son?!
- För att vara läkare så ställer du ovanligt dumma frågor, käre Clas. Det fanns inget barn.
Anna slöt upp vid Marikas sida, och blickarna de gav varandra verkade mera än hjärtliga. De måste ha försonats?

- Jag såg testen. Fan, jag såg ultraljudsfotot, Marika. Vad har du gjort?
Hon tog ett halvt steg tillbaka.
- Clas, jag är gynekolog.
Jag förstod fortfarande inte.
- Jag har många gravida patienter.
- Men varför? Varför, Marika.
- Så att du äntligen skulle få ändan ur vagnen, käraste. Det är det äldsta tricket i världen när man vill ha med sig en man till prästen.
- Prästen? Ville du gifta dig med mig så gärna?

Anna lyfte upp den lilla brickan där hon brukade placera entrédrinkarna på våra gemensamma fester och frågade hövligt:
-Vad vill du ha att dricka?
Jag slog undan hennes hand så hårt att glasen halkade ner på golvet. Jag spände ögonen i Marika, som smålog åt min förvirring.

- Nej då, Clas. Att gifta mig med dig ingick aldrig i mina planer.
- Men hela den här tiden, då?
- När du bedyrade att du skulle gifta dig med mig i morgon, ifall jag inte varit gift?
De båda kvinnorna växlade roade blickar, och det blev Anna som svarade.
-Snälla Clas, vi trodde inte att du skulle ta sån tid på dig att dumpa mig.
-Så vi uppfann barnet för att du skulle lägga på ett kol, sufflerade Marika.
-Vi? Vad menar ni med vi hela tiden? Har ni träffat några andra karlar eller? Och du var rund om magen hela sista månaden? Marika!

Marika fnyste:
- Tack vare den gördeln så slapp jag spela eldig i sängen den tiden i alla fall. Efter alla era missfall så visste jag att du skulle avstå för säkerhets skull. Du är så trist i sängen Classeponken!
Anna skrattade:
- Det kan jag intyga.

Jag började bli ordentligt förbannad och vände mig till Marika:
- Nu får du sjunga ut. Vad i helvete pågår här?
- Bara ett litet missförstånd och ett litet äktenskapsbrott.
- Spara dina dramatiska talanger. Du såg aldrig på vårt förhållande som ett äktenskapsbrott.
- Inte vårt förhållande. Jag menar Annas o mitt!
- Annas och ditt?
Om taket hade rasat in kunde jag inte ha blivit mera bestört. Jag skrek nu, och de båda kvinnorna tog ett gemensamt steg bakåt.
- Vad i helvete är det du står och påstår? Att min fru är en flata?
- Din före detta fru; inflikade Anna.
- Jag och Marika har varit ett par i över fem år nu, ända sedan sista gången jag fick missfall.

Jag trodde att jag skulle svimma, så arg och äcklad blev jag när sanningen gick upp för mig.
Anna: min hustru. En flata. Och Marika? Henne som jag trott att jag älskade.

Jag vände mig mot henne igen.
- Varför? Marika varför?
De stod tätt tillsammans nu och flätade ihop sina fingrar med varandra.
- Jag har alltid trivts så bra på Ljungheda, sade Anna.
- Att starta om med lite extra ekonomiska resurser kan aldrig vara fel, sade Marika. Du sade det själv när du försökte få Anna att skriva av sig gården.
- Hur i helvete kunde ni göra så mot mig?
Nu skrek jag, oförmögen att behålla mitt lugn.
- Mot dig?
Anna tittade mig djupt in i ögonen.
- Du som hela tiden bedragit mig med gud vet hur många små idioter som trodde doktorn var kär? Det var din ständiga otrohet som gav oss iden.

Jag hade inte anat att hon vetat hela tiden, och hittade inget bra svar.
- Jag var den andra kvinnan i tre långa år,
sufflerade Marika.
- Utan babybluffen hade jag väl varit det ännu.

Jag tittade på de båda kvinnorna för att se ett enda tecken på att allt detta var en jättebluff, men såg på deras lugna och glada miner att de spelat ett spel med höga insatser och vunnit. Då gav Anna mig nådastöten.

-I morgon står annonsen om vårt partnerskap i tidningen. Vi tänker ha en liten tillställning för att fira då, för vi tänker bo här på Ljungheda. Du kommer väl?

Av Sunny Börjesson 11 apr 2007 13:31