Jag håller med Bush!

Förra veckan lyckades Demokraterna i den amerikanska kongressens båda kammare godkänna resolutioner som förordar ett amerikanskt uttåg ur Irak. Enligt den ena resolution stoppas finansieringen till kriget efter september 2008, för allt utom ett tillbakadragande. Senaten har i sin resolution satt mars 2008 som sista datum för ett militärt uttag. Detaljerna i respektive utkast kommer att sammanföras efter påskuppehållet. Bush har för avsikt att lägga in sitt veto mot något som helst förslag som inkluderar en tidtabell - fast då stoppas också pengarna.

I mainstream-media framställs detta som en blivande konfrontation. Men kongressen har redan erbjudit presidenten flera kryphål. Den ena resolution kräver bara att Bush på nytt söker pengar nästa år för att kunna ytterligare förlänga ockupationen. Senatens förslag tillåter trupper att stanna kvar i Irak för att skydda diplomater, utföra antiterroristaktioner samt träna irakiska soldater. I både fall kommer kongressen att anslå 124 miljarder dollar mer till Irakkriget. Låter det som om slutet närmar sig?

En huvudanledning till att Demokraterna vann sin majoritet i kongressen hösten 2006 var att det amerikanska folket hade tröttnat på kriget i Irak. Enligt opinionsundersökningar har folket också tröttnat på George W. Bush. Men den Demokratiska ledaren Nancy Pelosi uteslöt redan dagarna efter valet att Bush skulle ställas inför riksrätt. Då återstod bara att se vad Demokraterna skulle göra åt kriget.

Nu vet vi det; ingenting. I söndags erkände den Demokratiska stjärnkandidaten i nästa presidentval, Barack Obama, att kongressen kommer att backa om ett tillbakadragande; "I think that nobody wants to play chicken with our troops on the ground."Ingen kommer att dra det till sin spets och strypa pengarna till trupperna.1

Det är mycket snack och liten verkstad i den amerikanska kongressen. I själva verket har kongressen valt att följa presidentkandidaterna och inleda en rekordtidig valrörelse inför 2008. Resolutionerna mot kriget, såväl som den senaste uppståndelsen kring Vita Husets sätt att sparka ett antal statsåklagare, är ett bländverk. Utåt ska det se ut som om kongressen aktivt återerövrar sin roll i den demokratiska processen; att granska Vita Husets maktutövning och besluta över statsbudgeten. Men egentligen görs inte mycket att rubba nuläget.

Vita Huset är bestämt på att kriget ska fortgå så länge George Bush är president. Ett tillbakadragande skulle slutgiltigt bekräfta katastrofen i Irak och totalt utesluta Republikanernas chanser att behålla Vita Huset 2008. Med all sannolikhet skulle uttåget inte heller ske smärtfritt, utan det skulle bli en lång och blodig process. Sammanbrottet kommer att skyllas på George Bush och Dick Cheney. Republikanerna skulle bli slut som parti under minst en valperiod och förmodligen fler. Därför är det väsentligt för Republikanerna att uppehålla illusionen om ockupationen - oavsett hur absurt det framstår.

Strategin bekräftades förra veckan då Republikanernas ledande presidentkandidat, John McCain, kom tillbaka från Irak och vackert talade om för en radiojournalist att det finns vissa kvarter i Baghdad där de lugnt skulle kunna promenera ihop Länk: youtube.com Han nämnde dock inte sitt sällskap på den enda promenad som han själv hade tagit där; hundra amerikanska soldater och tre Blackhawk-helikoptrar.2
- Aldrig förr har jag kunnat gå ut i staden som jag har gjort idag, sa den optimistiska McCain.
Men kanske gatorna där McCain strosade så fritt inte skiljer sig mycket från amerikanernas huvudkvarter i Baghdad, den gröna zonen. Nyligen uppdagades två självmordsbombar inne i denna mest beskyddade del av Baghdad. På grund av det och de regelbundna raketattacker som den gröna zonen utsätts för, får personalen där numera bära skyddsväst.

Det som Demokraterna emellertid lyckats göra med sina resolutioner om ett tillbakadragande är att fjärma sig ytterligare från USA:s antikrigsrörelse. Till slut röstade endast åtta Demokratiska kongressledamöter emot resolutionen, på grund av deras villkorslösa vägran att finansiera kriget en enda dag till. Flera av krigsmotståndarna inom kongressen övergav sitt tidigare stöd åt antikrigsrörelsen och röstade för förslaget, som alltså förlänger katastrofen i minst ett år. Med andra ord är den Demokratiska majoriteten också bestämd på att låta kriget fortgå tills nästa presidentval - precis som de en gång röstat med Bush för invasionen. USA:s fredsaktivister, som vägrar stå passivt medan kriget fortsätter att skörda liv och ytterligare åderlåter ekonomin, står ännu längre ut i den politiska kylan nu.

Majoritetsledaren Nancy Pelosi följde sin "seger" i kongressen genom att flyga till Jerusalem och krigshetsa inför Knesset; "Iran är inte bara ett israeliskt problem, det är inte bara ett problem för regionen, utan Iran är ett problem för hela världen.".3 Det sa Pelosi mitt under den diplomatiska kris som hade utlösts av Irans tillfångatagande av ett antal brittiska sjömän, och trots de amerikanska underrättelseorganisationernas egna beräkningar om att Iran ligger minst tio år från att kunna färdigställa kärnvapen. Inget i Bush eller Pelosis polemik - eller i mainstream-medias rapportering för den del - antyder att det kan ha funnits ett samband mellan de gripna brittiska sjömännen och ett antal iranska diplomater som tidigare greps av amerikanerna och fördes bort från sitt kansli i norra Irak.

De iranska diplomaterna åtnjöt samma rättigheter att vistas och verka inom Irak som de ockuperande arméerna - nämligen en inbjudan av Iraks regering. Gripandet skedde inom några timmar av George Bush tal till nationen där han påstod "Iran förser motståndet med materiellt stöd för attacker mot amerikanska trupper". Talet inledde en regelrätt propagandaoffensiv om att avancerade Iranskt tillverkade vapen höll på döda amerikanska trupper i Irak. Men Vita Husets försök att beskylla Irans ledarskap för vapensmuggling dementerades av själva den amerikanska överbefälhavaren. Senare bevis på att bomberna faktiskt hade kunnat tillverkas inom Irak, med några delar som härstammat från Iran, sänkte ytterligare trovärdigheten i Vita Husets anklagelser.

Inga anklagelser har riktats mot de gripna iranska diplomaterna för vapentillverkning eller -smuggling. Precis som med så många andra fångar - i Guantanamo och USA:s hemliga gulag runtom i världen - har inte Vita Huset valt att offentliggöra några anklagelser alls. Istället har krigskorrespondenten Patrick Cockburn belyst bakgrunden. Det kommer knappast som en överraskning att få läsa att det hela var ett missgrep; amerikanernas egentliga mål var någon helt annan. Ändå sitter diplomaterna kvar bakom galler, utan att få veta vad de anklagats för eller kunna ta del av beviset emot dem.

Att Iran småningom svarade genom att själv ta brittiska fångar kan knappast betraktas som chockerande, utan det var närmare att räkna med. Ändå hördes USA:s president beskriva Irans aktion som "oförsvarbar". Denna ledare som förkastat Genevakonventionen tar gärna bladet från munnen om andras övergrep, medan han cyniskt fortsätter att strunta i allt vad internationell lag heter. Nu har Irans president Ahmadinejad lyckats med årets propagandakupp. När de brittiska fångar släpptes igår framstod Ahmadinejad - åtminstone av folket i Iran - som en humanitär hjälte.

Över 20 000 amerikanska soldater har skadats i Irak, de flesta med huvudskador. Över 3000 amerikanska soldater har stupat. Ingen vet exakt hur många amerikanska privatanställda har dött där, eftersom sådana uppgifter inte offentliggörs, men det kan handla om tusentals. Enligt den ansedda medicinska tidskriften The Lancet har mellan fyra och åtta hundratusen irakier dött pga. kriget. En slutsats som nu har bekräftats när BBC rapporterat att experter på Storbritanniens försvarsdepartement avrådde regeringen från att kritisera The Lancets undersökning, eftersom den bedöms som mycket välgodkänd.4

Vinsterna som amerikanska storbolag har skördat i Irak är ofattbara. Vart flera miljarder dollar har tagit vägen kan inte ens Pentagons egna revisorer säga. Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz har räknat ut att totalkostnaden sannolikt överstiger en biljon dollar 1 000 000 000 000.5 Halliburton, jätteföretaget där Dick Cheney tidigare var VD och som har tjänat miljarder i Irak har aviserat att de snart kommer att flytta sin huvudkvarter till Dubai, förmodligen för att slippa risken för åtal och amerikanska skatter. Denna åderlåtning av USA:s ekonomi sker vid en tid då Wall Street Journal rapporterat att över en miljon amerikanska hushåll - kanske dubbla så många - riskerar förlora sina hem på grund av kreditmarknadens kollaps.

Har USA råd med att fortsätta detta vansinneskrig? Hur länge ska irakierna vänta på att energiförsörjning, vatten och avlopp, skolväsendet och sjukvården ska börja fungera ens på den nivå som rådde under Saddams och FN-sanktionernas tid? 80 av irakier uppger i undersökningar att USA snarast borde lämna landet och en majoritet anser att det är berättigat att döda ockupanterna.

Mot denna bakgrund kan det anses som ett friskhetstecken att kongressen har börjat agera överhuvudtaget. Men det behövs mer kraftfulla åtgärder än att bara få presidenten att framstå som politiskt isolerad. Utan någon egentlig avsikt att strypa tillförseln av nya pengar till USA:s militär, framstår Demokraternas resolutioner som ett cyniskt spel för galleriet.

1 Länk: hosted.ap.org
2 Länk: youtube.com
3 Länk: news.yahoo.com mideastdiplomacyus_070401182833
4 Länk: news.bbc.co.uk
5 Länk: juancole.com

Ytterligare uppgifter från:
That was Antiwar Vote?, A. Cockburn & J. St. Clair; www.counterpunch.org/cockburn03312007.html

Av Patrick Gallagher 05 apr 2007 19:46