Jag tillhör underklassen - känslan bara är där

Det handlar förstås inte om vad man hade för matsäck på friluftsdagarna i mellanstadiet eller vilken typ av restaurang man åt på tillsammans med familjen. Inte egentligen. Det handlar inte heller om att göra politiska poänger i det här fallet, faktiskt inte. Det handlar minst av allt om att någon ska tycka synd om. Jag lovar. Det är dock något verkligt, det är något stort, det är det för mig. Men det är något känslomässigt. Just därför blir argumenten och förklaringarna diffusa.

Jag kan inte låta bli att känna, vad ska vi kalla det, frustration, indignation, bitterhet, ilska - jag kan inte låta bli. Den är lika riktad mot mig själv, det finns ett element vi kan kalla skam med i bilden, skam är centralt här. Jag pratar inte om arbetarklass för det vore lögnaktigt, utan jag pratar om underklass. Jag definierar mig utifrån det begreppet i så många situationer, kanske är det en förklaring, kanske är det en ursäkt, jag är öppen för det också.

Du kan säga att jag hade kunnat göra annorlunda och herregud, jag kunde ha gjort allt annorlunda, allt, och varit i en helt annan position nu. Detsamma gäller mina föräldrar. Men känslan är den av att vara förfördelad sannt eller falskt, trots att vi alltid kunde ha tagit bättre beslut.

Jag vill påstå att det betyder något, hur man växt upp, vem man blivit, vad man har för förmåga att ta tag i sig själv. Därifrån jag kommer tar man inte gärna tag i sig själv och det är en del av mitt arv. Man försöker inte ens. Istället gör man sitt bästa för att inte bli en sån som skäms. Jag vill inte, och tänker inte, skämmas över min pappa, tänker inte skämmas över min mamma, tänker inte skämmas för att jag är så usel som jag ibland är.

Det som finns i det jag kallar medelklassen, som jag saknar och många med mig, är skyddsnätet i din absoluta närhet. I många hem finns tryggheten i att någon kan köpa en fri närhelst det verkligen krisar. Det finns alltid någon som kan hjälpa med hyran, det finns någon som betalar ditt körkort, det finns någon som köper dina första möbler när du flyttar hemifrån, det finns någon som antingen själv lånar ut pengar om du köper lägenhet det är ju så praktiskt om jag lånar av pappa då slipper jag räntan eller allra minst är prickfri nog att kunna gå i borgen för ditt banklån, det finns någon som har ekonomiska muskler nog för att kunna stå upp för dig om det verkligen behövs. Du har aldrig behövt flytta till soc-lägenheterna som förut var flyktingförläggning, du har inte hamnat hos kronofogden när du var femton år och fastnat där, du har inte levt med en konstant känsla av att minsta vindpust slår undan benen på hela din familj, du har inte ljugit om dina föräldrar på samma sätt, du har inte sett både pappa och mamma vackla med hela din existens vobblande fram och tillbaka som ett högt glas på en illa balanserad bricka.

Det låter som att jag vill bli tyckt synd om. Det vill jag inte. Jag har haft det jävligt bra, kärleksfullt och roligt och underbart, jag har det bra nu också. Jag älskar hela min familj otroligt mycket, älskar mina vänner som mer än gärna ställer upp för mig och varandra så långt det bara är möjligt. Jag vill komma därifrån jag kommer för det är en så stor del av mig. Men, det gör skillnad, jag vill bara säga att det gör skillnad, det måste göra det, det KÄNNS som att det gör det. Jag vill inte föra i bevis och mäta smärta eller svårigheter, det finns tusen och åter tusen som gjort något otroligt stort av sig själva trots att de kommer från vad vi populärt kallar trasiga hemförhållanden. Jag vill bara säga att det gör skillnad. Det är de små nyanserna, de små sakerna, allt läggs ovanpå varandra och till slut står där en människa som blivit lite tilltygad i fundamenten, en människa som inte gör något av sig själv, och det är ingen annans fel. Det är inte ens politik idag, det bara är så.

Inget av det här betyder att det är kört för en, de flesta av de jag växt upp med och många jag idag umgås med har liknande erfarenheter men klarar sig alldeles utmärkt ändå. De jobbar, tjänar pengar, bygger bo, avlar barn, det rullar på, de reser så sakteliga uppåt. De gör det dock med klassiska arbetarklassjobb, vilket är strålande, de trivs ju. Söker man sig istället till medelklassens uttryckssätt, kulturen, blir det färre. Ingen jag känner med den typiska underklassbakgrunden etablerar sig där, hur duktiga de än må vara eller inte vara. Måhända är det dumt att försöka, jag hade valt fordonstekniskt program först och skulle kanske gått den vägen istället. För underklassen finns inte representerad bland skribenterna och författarna och konstnärerna, knappt alls. I många fall har man svårt att göra sig hörd för att man aldrig uppmuntrats att uttrycka sig på det viset, det smäller sällan särskilt högt i de här socialgrupperna, så inte heller bland mina barndomsvänner. Men jag har en bonus, jag kan föra mig både verbalt och i text, jag behärskar medelklassretoriken väl. Jag har ju till och med renodlad adel och överklass inte alls långt bort i släkten. Ändå känner jag mig så oändligt liten och korkad i så många sådana här sammanhang, känner inte rätten att ta plats. Det är ingen sanning, jag skulle aldrig säga det, det är en känsla, en känsla som kan vara hinder nog. Jag tar mig inte fram, inte i det här spelet, för det är inte så vi gör, det är aldrig så vi gör.

Kanske är den grundtryggheten, i sig själv och sammanhanget, som är det avgörande. För mig handlar allt om trygghet och det oroar mig. På sätt och vis är det här det farligaste jag skrivit. Detta eftersom jag själv ser hur jag bygger en pamflett, hur det blir självömkande, hur mycket av det som är en ursäkt att luta sig emot, hur mycket av det som jag inte vet är sant. Men eftersom folk alltid reagerar på det ena eller andra sättet när jag skriver om klass vill jag utveckla resonemanget. Inte berätta hur det ligger till utan hur det känns, rätt eller fel.

Av Eric Rosén 22 mar 2007 17:43