Att projektera vägar på 1960-talet

Snöskotern

En vinter i mitten på 60-talet var det mycket snö och någon av oss hade hört talas om snöskoter. Snälla chefen låt oss få en snöskoter, sa vi unga ingenjörer en dag. Nja, det får vi nog räkna på först, sa direktören. Han räkna, och räkna och en dag fick vi som svar: ”Snöskor till oss var.” Ha! Där fick vi för snöskoter. Men den 1:e vägingenjören närmast under chefen var en ung och rask civilingenjör och ville gärna pröva något nytt, så när vintern led mot vår och snön börja tina bort, vi i alla fall till slut fick hyra en snöskoter på prov.

Snöskotern kom med tåget en solig vintervårdag till Enköping central, sänd från en norrlandsstad. Och arbetskamrat Kjell från Piteå han sa: ”De e´ bara å gasa sta.” Så vi ställde bilen vid stationen och åkte snöskoter ut från stan. Hej vad det gick, inte mycket snö det var kvar, men Kjell han gasa så snö, sand och jord yrde som ett moln efter oss, där vi for fram. Det här var grejen vi väntat på. Vi for till regementet och låna en pulka, och det gick bra, bara de fick den tillbaka. Och det fick dom, efter en månad var det inte mycket kvar av den, vi hade slitit ut hela underredet. Så ett stort tack till snälla militärerna för att ni hjälpte oss att snabbare projektera den nya motorvägen.

Ja, nu gick jobbet ute i fält elegant, det var bara att i pulkan allt lasta: stakkäppar, Cobra borrmaskin, borr, yxa, spett, stativ, mätband, instrument m.m., samt ibland en och annan ingenjör av lägre och högre grad. Full fart, sa Kjell, och det bar iväg över stockar och stenar och ibland på lite snö. Hade vi fått skotern tidigare på vintern hade det varit lättare att styra enbandsskotern i djupa snön. Men Kjell brydde sig inte om ifall det var snö eller inte, han åkte ändå, men vi som satt på pulkan glömmer inte dessa färder, matjorden regnade över oss där bak i pulkan. Men vart tog ni vägen? Kjell såg oss inte för vi var kamouflerade av jord. Men roligt hade vi. Så ett tack jag nu sänder till 1:e vägingenjören som lät oss få några roliga underbara minnen.


Utstakning av väglinjen

När väglinjen var utstakad i terrängen med stakkäppar på var 20:e eller 40:e meter skulle alltid vägdirektören, som det hette ”Gå linjen”. Det kunde röra sig om linjeutsättningar på mer än milen långa genom både äng och skogsmark. Det berättas att han hade som helgnöje att vandra längs de stakade käpparnas land. En vandring i ett landskap, då fyllt av fågelsångs och skogens sus. Han berätta att han även plockade svamp på dessa vandringar. Ja det var ingen risk att gå vilse om man höll sig till stakkäppens utstakade väg.En väg som idag är motorväg fylld med bullrande och avgasstinkande bilar. Undrar om vägdirektören hade en inre uppfattning om hur framtiden med alla bilar gestalta sig. Och jag undrar idag, vad hade vi projektörer egentligen för uppfattning, vilka bilder hade vi av framtiden?

En gång borta vid Enköpingstrakten frågade en bonde: ”Blir det två körbanor, och asfalt på båda?” Och på denna fråga kunde vi ju bara svara ett klart ja, och lika tydligt blev hans kommentar: ”Dåå… bliir.. det dyyyrt!”!” Vi tyckte nog bara gubben var lustig och skrattade åt hans kommentar.

Ofta kom det fram markägare o arrendatorer som ville prata om vad som var på gång genom deras marker. För att snabbt komma ifrån dessa för oss besvärliga frågor hade Kjell kommit på ett bra svar, han sa bara på sin norrländska dialekt: ”Ja, int vet ja, ja ä bare ute och lägger käpparna!”

Men åt vägdirektören vågade ingen skratta, alla fall inte i hans närhet. En gång efter att han gått väglinjen och beskådat alla våra stakkäppar fråga han mig hur det kom sig att han måste vrida på huvudet åt fel håll ibland när han skulle läsa vad som stod på käppen. Mitt svar blev att jag är vänsterhänt och skriver nedifrån och upp på käppen handen får då stöd av käppen medan högerhänta skriver uppifrån och ned. Eftersom det hände att vi turades om att slå ned käpparna och skriva på käppen kunde det bli lite huvudvridningar för direktören då han förmodligen kontrolläste alla käppar.

Det var det bitvis ganska tungt att släpa stakkäppar och all övrig utrustning genom väglösa marker. Det var yxan, mätkäppen med längdmätningsprismat, ibland även ett mätband och så var det den lilla märkpennan som hade en förmåga att ofta hamna i fel ficka. Alla dessa jämmerliga stakkäppar som spreta åt olika håll, låg aldrig stilla utan greppet ville alltid lossna när man gått en stund, då betedde sig stakkäpparna som ett stort plockepinn. Ja, vi såg ut som välklädda vandrande julgranar när vi gick över åkerfälten Var marken hård fick vi även släpa på ett tungt spett och i bergig terräng hade vi även en motordriven borrmaskin att kånka på.

” Att gå med nollan” var benämningen på denna vandrande ”julgran”. Ja, man såg väl rent av ut som en ”nolla”. Vi turades om att stå som kung vid instrumentet och dirigera den spretiga ”nollan”. Att stå vid ett instrument kunde bli ganska enformigt och ofta blev man frusen att stå stilla och pillra med instrumentens kalla metallknappar och rattar. Men många trevliga minnen blev det.

Av Lars-Erik Larsson 02 mar 2007 09:14